”Sammanträdet slut. Faktiskt bara kloka beslut idag igen”, twittrar socialminister Göran Hägglund (KD) klockan 10.17 torsdag morgon precis efter att regeringen har avslutat årets första regeringssammanträde.
–Helt rätt, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) om det skämtsamma inlägget om kloka beslut.
Det är han, vice statsministern, som har lett mötet eftersom statsministern inte är på plats. ”Stort och smått” avhandlades, berättar Björklund. Men regeringen Reinfeldts första hundra dagar har mer präglats av små än stora förslag. Åtminstone om man jämför med alliansregeringens rivstart 2006.
–Då hade vi ju varit i opposition i tolv år och hade mängder av saker vi ville uträtta direkt, understryker Jan Björklund.
2006 kom besked om rekordstora inkomstskattesänkningar. Det andra benet av arbetslinjen med sänkt a-kassa och sjukförsäkring sjösattes också omgående.
Förändringen av utnämningsmakten påbörjades och Fredrik Reinfeldt bjöd in till klimatsamtal. Det är bara axplock ur aktiviteten.
–Nu går det långsammare. Man har inte lika många förslag i byrålådan som man hade 2006. Det känns inte som att regeringskansliet nu för tiden är den stora tankesmedjan, säger Sofia Nerbrand, ordförande för liberala tankesmedjan Bertil Ohlin-institutet.
Och regeringen har slagit av på takten. Det största numret hittills har varit sänkt skatt för pensionärer. Annars är det mest en fortsättning på sådant som redan påbörjats. Valmanifestets mycket återhållsamma prägel dominerar. För hela mandatperioden har reformer för 33 miljarder kronor utlovats. 2006 gick bara jobbskatteavdragets första steg loss på 38,7 miljarder.
–2006 var det något slags nybyggarglädje. Den här gången är det extremt försiktigt, säger Martin Ådahl, vd för en annan liberal tankesmedja, gröna Fores.
Statsvetaren och den liberale skribenten Hans Bergström konstaterade redan 1987 i sin doktorsavhandling vikten av att en ny regering rivstartar. En kort startsträcka blir emellertid inte lika viktig när en regering får fortsatt förtroende. För en minoritetsregering, som dagens, kan det dessutom vara klokt att ligga lågt för att inte riskera bakslag i riksdagen, menar Hans Bergström.
”Risken är förstås att andra i stället fyller agendan och tar initiativet, för det fall regeringen visar sig i stort sett uttömd på planer”, skriver han i ett mejl. Så länge som Socialdemokraterna är upptagna med sin inre process blir dock inte den risken överhängande, poängterar Hans Bergström. Men om regeringen mest blir förvaltande ger den ”oppositionen en chans längre fram”.
Debattören Johnny Munkhammar hävdar i sin bok The guide to reform att reformvänliga regeringar oftast blir omvalda. Johnny Munkhammar, som numera är moderat riksdagsledamot, tycker emellertid inte att regeringen har någon brådska – än.
–Men det finns mycket mer att göra och vi kan inte sjösätta alla reformer 2013 och 2014. Vi måste hinna se vad de leder till, precis som under förra mandatperioden, säger han.
Martin Ådahl på Fores menar att det finns risker med regeringens agerande.
–Det finns en fara om man börjar bli alltför bekväm i regerandet och därmed inte tar tag i de stora samhällsproblemen, framför allt det fortsatt stora utanförskapet.
Han menar också att slitningarna inom regeringen kan växa om reformtempot blir för lågt.
–Lite generaliserande kan man säga att alliansen i praktiken är uppdelad i två läger. För Moderaterna passar det bra att sitta still i båten, men inte för de andra partierna. Om regeringen inte känner att den är på väg någonstans finns det en risk att det leder till ökad spänning.
En förklaring till den korta reformlistan kan vara idétorka, menar Martin Ådahl.
–Moderaterna har haft en stor idé om att bli det nya arbetarpartiet och vinna mittenterrängen i politiken. Men när man väl har fått den positionen vet man inte riktigt vad man ska göra av den, säger han.
Jan Björklund vill inte tala om inre spänningar i regeringen.
–Men att vi har olika inriktningar är ganska väl känt. Det handlar om synen på skatterna, arbetskraften och företagsamheten.
FP-ledaren tycker inte att det råder idétorka inom alliansen. Samtidigt vill han ”vara ödmjuk” inför faran att hamna i en ”nedåtgående spiral” på samma sätt som han menar att Göran Persson gjorde 2002–2006.
–Det finns en risk att man tömmer ut det man har tänkt göra ju längre man sitter vid regeringsmakten, och förvaltar mer än man tänker nytt, säger Jan Björklund.
