Lågkonjunkturen ger mig en ursäkt att låta bli. Den låter mig även övertyga min flickvän om att vi nog inte bör skaffa någon större lägenhet just nu. Att renovera köket är inte att tänka på (rotavdrag, schmotavdrag) och vi klarar oss faktiskt alldeles utmärkt utan bil. Vad det genomträngande tjutet från tjocktevens bildrör beträffar så upphör det ju bara man bankar på apparaten tillräckligt hårt. Ett obeskrivligt lugn har sedan september 2008 lagt sig över min snåljåpstillvaro. Inga lägenhetsvisningar på söndagarna. Inga helgutflykter till deprimerande stormarknader. Inga frustrerande reklamavbrott mitt i filmen eftersom vi har helt har slutat att titta på teve. Lågkonjunkturen har höjt min livskvalitet. Jag älskar att slippa konsumera.
Någon gång kommer jag förstås att behöva nya brallor. Men jag orkar bara inte just nu. Och vet ni, det är exakt den typen av små, små vardagliga beslut som gör att det nu håller på gå åt helvete för så många därute. Det går upp för mig när jag besöker en kompis lilla modebutik på Södermalm några dagar innan jul för att motvilligt handla några julklappar. Liksom alla andra modebutiker har de haft mellandagsrea hela december. Det svenska modeundret har slumpats bort under hösten och ingen vet om det kommer att finnas något under kvar efter 2009 för ingen kan svara på när Stockholms hipsters kommer att börja handla kläder igen. En landssorg hade varit mer uppmuntrande än den stora modemässan i Köpenhamn tidigare i höst, berättar min vän medan hon slår in några skamligt rabatterat plagg.
Rapporterna strömmar just nu in från en värld i recession. Det är kris överallt. I bilbranschen, champagnebraschen och den där branschen för Brazilian Wax-behandlingar. Lisa Germinsky skriver i Salon om hur lågkonjunkturen gjort att busken är tillbaka mellan Manhattanskvinnornas ben. I kristider väljer många att spara in på den lika kost- som smärtsamma vaxningen. Det är sånt som får politiker att svälja hårt. Inte själva könshåret utan att konsumenterna har slutat konsumera varor och tjänster. Vi är ett större hot mot samhället än al-Qaida.
Ni minns säkert hur president Bush efter terrorattackerna 2001 uppmanade amerikanerna att ta bilen till stormarknaden för att visa sin patriotism. Han fick en hel del skit för det, Dubuya. Men han visste exakt vad han gjorde. Att tusentals amerikaner dog när skyskraporna rasade var en ofattbar tragedi. Men om 300 miljoner amerikaner samtidigt hade slutat shoppa: Armageddon. Och det är ungefär där vi befinner oss 7 år senare. Situationen väcker frågor. Jag har till exempel fått lära mig att man ska vara nöjd med vad man har. Är det i själva verket jämförbart med en terrorhandling.
