På den första dagen kom byggnadsingenjörerna ut till det ensamma Sätratorpet utanför Stockholm. De såg ut över betesfälten och sjöarna, vred och vände på kartan, packade ihop mätinstrumenten och återvände till kontoren. Där drog de sakta men säkert upp riktlinjerna för det som skulle bli hundratusentals nya bostäder.

Varje förort skulle få ett centrum – och varje centrum en egen kyrka.

Ett halvsekel senare låser Skärholmens kyrkoherde Kerstin Billinger upp portarna till Sätrakyrkan, ställer sig mitt i den tomma gudstjänstsalen och vilar blicken på en av långsidornas fönsterrader.

Där ute, bakom balkonger och fördragna gardiner finns medlemsstatistiken som svikit. Intäkterna bär inte omkostnaderna: 7 av 25 församlingstjänster ska bort. Sätrakyrkan ligger ute till försäljning.

–Det brinner inte i knutarna, men vi måste ha framförhållning. Vi behöver den inte, säger Kerstin Billinger.

Allting börjar och slutar med valfrihet. Det fanns en tid när avfällingar hängdes på galgbacken. I dag finns avfällingarna överallt i det svenska samhället. Prästerna var ett eget stånd i riksdagen fram till 1866 – sedan 2000 är kyrkan skiljd från staten. Det är inte längre obligatoriskt att vara betalande medlem.

Kyrkan har fortfarande väldigt mycket pengar. De samlade egendomarna uppgår till 36 miljarder kronor. Men med en ständigt sviktande medlemskurva har församlingarna ute i landet tvingats anpassa kassan till den ekonomiska verkligheten. I bakgrunden av de hundratusentals utträdena pågår ett ständigt folkflöde från mindre till större orter, samtidigt som det sker en socioekonomisk och etnisk segrege-ring över storstädernas församlingsgränser.

• Sedan år 2000 har Svenska kyrkans medlemstal sjunkit från 83 till 70 procent av befolkningen. Norsjö i Västerbotten har högst andel tillhöriga med 88 procent, medan Botkyrka ligger lägst med 42 procent.

• Ingen kommun i Sverige har ökat antalet medlemmar i procent av befolkningen sedan 2000. Södertälje kommun har minskat mest med omkring 19 procentenheter, medan Norsjö minskat minst med omkring 7 procentenheter.

•Endast två församlingar har ökat medlemsantalet i procent av befolkningen, med 1,4 respektive 2 procentenheter. Skäggetorps församling i Linköping har minskat mest med 29 procentenheter.

Det är onsdag förmiddag. Elva svensk-irakiska pensionärer har samlats runt ett bord i Skärholmens kyrka. Tre av dem är katoliker, ytterligare tre är medlemmar i den syrisk-ortodoxakyrkan och fem i Johannes döpares kyrka.

–Det är hemtrevligt här, och vi är ju också kristna. Det är ingen större skillnad mellan kyrkorna, säger Yosif Shamon.

Egentligen är det en ironisk situation. Religiositeten i Skärholmen blomstrar.

–Det är en religiös bygd. De flesta har en stark relation till Gud, säger Kerstin Billinger.

Folkmixen påverkar även den teologiska delen. Kerstin Billinger, som tidigare arbetat i Lidingö församling säger att hon oftare konfronteras med etiska och moraliska frågor i Skärholmen än på Lidingö, samtidigt som fler män kommer till gudstjänsterna.

Tyresös kyrkoherde Michael Öjermo, som tjänstgjorde några år i invandrartäta Kista, har välsignat både bilar och husdjur.

–Där Svenska kyrkan på pappret ser som svagast ut, där är Svenska kyrkan som starkast rent andligt, säger Michael Öjermo.

Det förändrar inte att områden som Skärholmen och Kista intagit den ekonomiska bottenplaceringen i Stockholms stift. Här flyttar de betalande medlemmarna ut, medan låginkomsttagare och invandrade icke-medlemmar flyttar in.

I Skärholmen är knappt var fjärde ansikte etniskt svenskt. Inuti den murade kyrkobyggnaden mitt på torget är statistiken den omvända när Kerstin Billinger håller adventsmässa inför ett hundratal gudstjänstbesökare.

”Gud behöver medarbetare, därför att skapelsen pågår hela tiden”, predikar hon.

Under nådens år 2010 var strax över var fjärde Skärholmsbo medlem i Svenska kyrkan. Som en ytterligare börda går kyrkans lokala välgörenhetsarbete för högtryck.

–Mycket jobb, lite pengar om man uttrycker det så, säger Kerstin Billinger.

Församlingen har försökt balansera budgeten genom att hyra ut de tre egna kyrkorna till andra kristna församlingar. På söndagar hyr en rumänsk-ortodox församling Bredängs kyrka, en maronitisk församling Sätrakyrkan och en kimbanguistisk församling Vårbergs kyrka.

Intäkerna ger omkring 150000 kronor årligen. Men en egen kyrka slukar fortfarande nästan en halv miljon kronor om året i uppvärmning och reparationer. Till det kommer personalkostnaderna.

Sedan 2000 har Svenska kyrkan sålt 29 kyrkobyggnader. De flesta har blivit bostäder, andra kontorslokaler.

Mest kontroversiell är försäljningen av Caroli kyrka i Malmö som omvandlades till en restaurang efter försäljningen 2009.

–Nej, Sätrakyrkan får inte bli en restaurang eller en bar. Korset ska vara kvar. Det är ett Guds hus, säger Yaqoub Gurgish och får ett rungande medhåll av de andra svensk-irakierna runt bordet.

Frågan är dock obefogad, i alla fall här. Skärholmens församling har sagt att kyrkan endast kan säljas till ett annat kristet samfund, som dessutom måste hyra ut Sätrakyrkan till Skärholmens församling under några gudstjänsttimmar varje söndag.

Ekonomin får en tillfällig smärtlindring – den obönhörliga demografiska trenden fortsätter. Snart krävs ett större ingrepp från högre ort.

I dagsläget går kyrkoskatten till församlingarna, som därefter skickar vidare en mindre del till ett nationellt fördelningssystem. Församlingar med höginkomsttagare och många medlemmar betalar till församlingar med låginkomsttagare och färre medlemmar. Stödet är även reglerat efter antalet kyrkor och kyrkogårdar i församlingen.

Men variablerna i utjämningssystemet är i stora drag anpassade efter landsbygdsproblematiken och inte efter de snabba demografiska omflyttningarna i storstäderna. Lösningen stavas en förändrad kyrklig fördelningspolitik. Men exakt hur förändringen skulle se ut vill Kerstin Billinger inte svara på.

–Där det finns många människor är det viktigt att kyrkan finns med. Sedan kan man lösa hur pengarna kommer fördelas på en mängd olika sätt. Vi är intresserade av resultatet, inte vilken metod man väljer.

Kyrkoherde Christer Hugo sitter vid församlingshemmets skrivbord med utsikt över det vitkrusade havet i Stockholms skärgård. Där kämpar en halvfull färja in mot hamnen i adventsblåsten.

Under vintermånaderna håller omkring 2700 skärgårdsboende på Dalarö, Ornö och Utö vakt mot höst- och vårstormarna. Först i maj kommer båtlasterna med några av de sammanlagt 25000 sommargästerna. Många av dem passar på att gifta sig och döpa sina nyfödda. Måhända en tacksam uppgift för en präst. Församlingen får dessutom betalt för ceremonierna.

Problemet är att ingen av sommargästerna är skrivna på Dalarö. Därför måste kyrkoverksamheten under vinterhalvåret bäras upp av omkring 2200 betalande församlingsmedlemmar.

Dalarö, Ornö och Utö församling har ett högre medlemssnitt än riket, men i budgeten innebär det trots allt att var och en av de tre kyrkobyggnadernas kostnader vilar på 700 personer vardera, jämfört med Skärholmens snitt på 2300 personer.

–Med ett mindre antal människor som betalar kyrkoavgift, har man ju mindre marginaler, säger Christer Hugo.

För några år sedan finansierade en lokal stödförening ett byte av träkyrkans papptak mot tegel. Föreningen har dessutom stått bakom en ommålning av kyrkofasaden och köpt en trapphiss till församlingshemmet.

Stockholms stift ger 380000 kronor om året i stöd till församlingen. Men fastighetskostnaderna uppgår ändå till en miljon kronor året – drygt en femtedel av hela årsbudgeten.

–Vi skulle stå helt slätt utan de ideella krafterna, även på fastighetsområdet, säger Christer Hugo.

En lösning skulle kunna vara att höja kyrkoavgiften. I dag betalar församlingsborna 1,07 kronor per skattepliktig hundralapp i kyrkoavgift. Frågan är brännhet eftersom den i praktiken innebär en skattehöjning.

–Allt fler lämnar kyrkan av ekonomiska skäl. Det är inga strömhopp, men det är en grupp som lämnar oss varje år, säger Christer Hugo.

Samtidigt är det ännu svårare att lägga ned en kyrka i skärgården än i Stockholms förorter. När Sätrakyrkan väl har sålts efter årsskiftet kan Sätraborna ta sig med tunnelbanan till Skärholmen. Ute i skärgården måste invånarna ta sig med båt mellan öarna.

–Det skulle bli stora protester. Som det är nu så kan man inte göra det, säger Christer Hugo.

En lösning som har lyfts fram på de enskilda församlingarnas ekonomiska problem vore en ökad samverkan.

Göteborg och Malmö stift har utvecklat så kallade samfälligheter som innebär att församlingarna har en gemensam ekonomisk förvaltning. Någon sådan finns inte i Stockholm. Många församlingar har däremot slagits ihop, däribland Dalarö, Ornö och Utö. Sammanlagt gick omkring 1000 församlingar ihop under de första tio åren efter millennieskiftet.

Nästa steg vore att lägga fastighetsavgifter och personalkostnader på stiftsnivå i så kallade pastorat. Den slutsatsen gör kyrkans strukturutredning som ska ligga till grund för ett förslag till nästa kyrkomöte. Men hur än kyrkomötet röstar så kvarstår själva grundproblemet.

–Det blir inte fler kronor att dela på, även om man fördelar om dem, konstaterar Lars Johnsson (S), ledamot i kyrkostyrelsen och strukturutredningens ordförande.

Dessutom finns en utbredd oro över att en alltför toppstyrd kyrka ska påskynda medlemsraset.

Prästen Krister Klausberger har kommit tillbaka med båten från adventsgudstjänsten på Ornö. Nu skyndar han vigt upp för trapporna till församlingshemmets övervåning och stannar andfått till för att hälsa på Christer Hugo.

–På en sådan här liten ö är kyrkan ganska viktig som en sammanhållande kraft. Det går i dagsläget, men det är klart att vi måste ha med den yngre generationen för att överleva, säger Krister Klausberger innan han jäktar vidare.

Christer Hugo säger att han är kritisk mot att strukturutredningen bland annat föreslår att de nya pastoraten även ska utse de förtroendevalda på lokal nivå.

–Jag tycker att det är viktigt att behålla det lokala engagemanget, så att det inte blir utslätat eller toppstyrt. Då kommer det att bli svårare att få lokala boende att engagera sig både i gudstjänster och i församlingsarbetet i stort. Risken finns att man upplever att man inte har någon möjlighet att påverka.