De ser officiösa ut de där röstkorten som skickats ut inför söndagens kyrkoval. Den oförberedda mottagaren kunde lätt tro att man kallas till en samhällsbärande medborgarinsats i stil med att rösta i valen till riksdag, kommun och landsting.

Men det är bara den före detta statskyrkan, Svenska kyrkan, ett sedan nio år fristående religiöst samfund, som genomför en medlemsomröstning till representativa organ som de flesta medlemmar inte skulle kunna namnge om de så hotades med två dygn vid skampålen utanför närmaste kyrka.

De rätta svaren, för att slippa skampålen, är församling, samfällighet, stift och kyrkomöte. Omkring 5,6 miljoner är röstberättigade, men bortåt 90 procent av dem kommer på söndag att istället kratta löv, rensa fågelholkar eller i största allmänhet göra något annat än att rösta i kyrkovalet. Valdeltagandet ligger i regel ner mot 10 procent.

10 procent! Det brukar utbryta allmän förfäran i rikets etablissemang när valen till Europaparlamentet inte ens lockar 50 procent av väljarna. Vad ska man då säga om 10 procents deltagande i ett val där de organ det handlar om har ambitionen och självbilden att genomsyra hela samhället? Man ska tydligen inte säga särskilt mycket, för debatten inför valet har varit blek som en altarduk på påskdagen.

Och det ska gudarna veta… förlåt! Det ska Gud veta – vi talar monoteism här – att det inte är lätt att hitta något vare sig klargörande eller engagerande i den offentliga debatt som trots allt finns. Det finns liksom inget tändstift, om biskopen ursäktar vitsen.

På Kyrkostyrelsens hemsida görs ett tappert försök att få valdeltagandet att se riktigt bra och normalt ut genom att byta perspektiv och jämföra med val till studentkårer där valdeltagandet ligger på ungefär samma nivå som kyrkovalet, även när man kan rösta via internet. Det var väl ändå ett desperat argument! En studentkår är ett genomgångsrum för unga människor på väg någon annanstans. En kyrka ska vara något som ligger närmare evigheten, eller hur?

Utan att förringa insatsen av de 100000-tals människor som är aktiva i församlingarna eller de 600000 som trots allt röstar på söndag, måste jag ändå säga att Svenska kyrkan är en underlig organisation med flera miljoner passiva, eller i huvudsak passiva, medlemmar. Med hänvisning till de nära sju miljoner medlemmarna och i kvardröjande kraft av 473 år som bärare av en statsreligion kan Svenska kyrkan, trots att hon sedan nio år är ett fristående samfund, uppträda med en halvofficiell (det är det officiös betyder) framtoning.

Men dessa miljontals människor är till stor del en terrakottaarmé, inte en engagerad och andligt stridande styrka. Till för tio år sedan enrollerades folk till denna armé redan vid födseln och de har sedan blivit kvar av ohejdad vana. Det är ingen riktigt allomfattande folkrörelse annat än i statistiken.

Aldrig demonstreras detta förhållande tydligare än den tredje söndagen i september vart fjärde år.