Det är ett historiskt OS som invigs i dag. För första gången i tävlingens historia skickar alla deltagande nationer både kvinnor och män. En självklarhet numera för ett land som Sverige som i år ställer upp med fler kvinnor än män och vars främsta medaljhopp heter Sarah Sjöström men något som satt mycket hårt inne för länder som Brunei, Qatar och Saudiarabien.

Den olympiska kommittén drog en lättnadens suck när det sistnämnda för ett par veckor sedan till slut offentliggjorde att de skickar två kvinnor. Wodjab Ali Seraj Abdulrahim Shahrkani ställer upp i judo och Sarah Attar kommer att tävla i 800 meter.

Att hon tävlar i just 800 är lite kul. Det är nämligen en symbolisk distans när det gäller OS och jämställdhet. Distansen, som anses som en av de tuffaste inom löpningen, var något överraskande en av fem grenar när kvinnor för första gången tilläts tävla inom friidrott 1928. Men när några av löparna utpumpade föll ihop efter att ha passerat mållinjen blev det skandal. Ja, publik och arrangörer blev så illa berörda av att se kvinnor ta ut sig att grenen raskt stängdes för kvinnor och inte återinfördes igen förrän 1960.

Argument som: ”Det inte är bra för kvinnor, deras kroppar inte är gjorda för det” har varit återkommande för att stänga ute kvinnor från deltagande under OS hela historia. Fråga fotbollsspelarna, hockeytjejerna, maratonlöparna, brottarna, stavhopparna...

Många skrämdes av att se kraftfulla kvinnor forsa fram med musklerna spelande under huden. Kvinnor var mjuka varelser som skulle sitta hemma och brodera och ta hand om barnen (med undantag för dem som för sin försörjning tvingades till hårt kroppsarbete inom jordbruket och industrin, men det var ju en helt annan sak). Om de tilläts dundra fram på idrottsarenor, vem visste var det skulle sluta? Kanske skulle de kräva sin plats även utanför idrottsarenorna, ända upp i politikens och näringslivets topp?

Under OS i Stockholm för hundra år sedan gjorde de svenska arrangörerna således allt för att minimera kvinnors medverkan. De fick stöd av de olympiska spelens grundare, Pierre de Coubertin, som menade att kvinnors enda uppgift inom idrotten var att kröna vinnaren med segerkransen. Och USA skickade inga kvinnor alls eftersom de ansåg att såväl sporten som kvinnorna mådde bäst av att de utövade idrott på avstånd från publikens nyfikenhet.

Då, 1912,fickkvinnor endast tävla i simsport och tennis. Sedan dess har de erövrat idrott efter idrott och gren efter gren. Men det har varit en seg kamp. Kvinnorna tävlade länge djupt i skuggan av männen. En dag som denna kan det vara bra att påminna sig om att 1984 var första gången som kvinnor fick tävla i maraton vid ett olympiskt spel. I en gren som tresteg dröjde det till 1996. Och i stavhopp – där Isinbajeva är en av spelets stora fixstjärnor – släpptes de in så sent som år 2000.

I årets OS är det första gången kvinnor får tävla i boxning. Och nästa vinter-OS öppnas backhoppning för damerna. Då är alla idrotter till slut öppna för kvinnor. Det tog 118 år men till slut fick vi faktiskt själva – precis som männen – bestämma vad som är bra för oss och våra egna kroppar.