Till det onödiga med jultiden hör glöggen. För mig är det en dryck som saknar smakmässig slitstyrka. Lyckligtvis är den en säsongsföreteelse. Den första lilla pappmuggen glögg dagarna före Lucia smakar riktigt bra och det är lätt att uthärda knepigheten med att komma åt de svampiga russinen och de sega mandlarna som fastnat i botten. Men redan den 13 december börjar smaklökarna tröttna och framåt jul ger glöggen en fadd känsla av att man druckit detta slisk för många gånger redan, en déjà bu-upplevelse.
Jag börjar ana att ordet glögg är släkt med ordet klägg och inte alls kommer från glödgat vin, som Akademien vill ha det till. Åtminstone vore glögg/klägg en mera intuitivt begriplig härledning, tycker jag varje år mot slutet av december.
Detta gäller särskilt den alltför söta köpeglöggen. Men gör då din egen glögg, hör jag någon hjälpsamt invända. Jo tack, det har jag också försökt i år. Den blev stark i flera avseenden, hade en något bättre slitstyrka och väckte en del uppskattning i bekantskapskretsen. Men till slut växte ändå på nytt slutsatsen fram att glöggmakandet är ett förvanskande av drycken vin, en tradition som kan ha haft goda motiv i historisk tid, men dagens viner behöver knappast en sådan förbättring för att bli drickbara.
Nog känns det därför rätt skönt att vara uppe ur glöggträsket för den här gången. Nu väntar 80 dagar av normal lunk där en grå onsdag inte går och spökar ut sig till annandag eller fjädrar sig i aftonkläder. Och ingen bjuder längre på klägg.
Om man gör tankeexperimentet att bygga om almanackan utan hänsyn till historiens hokus pokus, men ändå vill behålla en del fest och kontemplation, skulle de extra ledigheterna knappast fördela sig så ojämnt. Midsommar är väl den enda som skulle överleva i Den Nya Svenska Almanackan för oss nordbor som är så upptagna av att iaktta, och kommentera, ljusets ankomst och bortdöende. Följaktligen blir vintersolståndet också en stor festperiod och vårdagjämning och höstdagjämning halvstora fester.
Men den reformen kommer inte än på 100 år. Det är med almanackan som med monarkin; på dessa två områden är majoriteten av svenskarna inte längre rationella och sekulära utan kvasireligiösa traditionalister. Rör inte min Kristi Him!
Man får väl vara tacksam för den lilla gest åt rationaliteten, att avskaffa annandag pingst, som gjordes för fem år sedan. Då blev nationaldagen röd istället – en rockad som i genomsnitt förlänger vår årsarbetstid med drygt 2 timmar (eftersom nationaldagen försvinner in i en helg ibland). Det får vi stå ut med, särskilt som det är kompenserat på något vis numera, fråga inte hur.
