Om två veckor reser kungaparet på statsbesök till Australien. Antalet skrivande journalister från Sverige: noll.
När Sveriges statschef reser runt halva jordklotet i sällskap med gräddan av näringslivet och forskningsvärlden möts det med en axelryckning av allmänheten och därmed av medierna. Jag har själv varit med om att fatta beslutet att SvD inte skickar en egen reporter och/eller fotograf. Kostnaderna står inte i rimlig proportion till betydelsen av resan eller intresset för den. Vi får hålla ögat på evenemanget via andra kanaler.
För 20 år sedan, i förra seklet, handlade beslutet på redaktionen om när och hur, inte om reportern (oftast Omar Magnergård) skulle resa för att bevaka kungaparets charmanta framträdanden. Det känns som länge sedan nu.

Den seriösa delen av de kungligas arbete har glidit in i ointressets halvskugga medan medieljuset faller på det som inte fungerar som förväntat: fortkörning, fritt festande och farliga förbindelser. Det senare är inte märkvärdigt. Sådan är mediernas roll, att peka på avvikelser, och inom anständiga gränser är det legitimt. Men det första, det halvsovande axelryckningssyndromet, är intressantare och mer förbryllande. Varför finns det ingen livlig debatt om monarkins former och grundval? Även efter de stora partiernas Torekovskompromiss 1971, som ryckte den sista gadden ur kungamakten, förblir monarkin en principiell anomali i ett land som annars hyllar meritokratin
i den offentliga förvaltningen. Att våra regeringar många gånger bryter denna regel, att meriter ska avgöra tillsättningar, förändrar inte principen. Om vi just nu har en lysande och skicklig statschef är det en lycklig genetisk slump.

Detta är gamla argument. Liksom motargumenten: Någon pompa bör vi kosta på oss
i vårt jämntråkiga land, en symbolperson som står över dagspolitiken. Folket vill ha det så. Det fungerar ju så bra. Utlänningar uppskattar det. En president vore väl trist. Silvia är underbar.
Laddat, således, för en intressant debatt om konstitutionens grunder! Nej, den ballongen lyfter inte, lika litet som det gick att få någon luft i en svensk debatt om EU:s konstitution. Det är desto märkligare mot bakgrund av att SvD- och SVT-enkäter bland riksdagsmän visar att över hälften av dem vill ha republik. Men de tar inte strid för denna sak. I monarkifrågan är de inte brinnande och principiellt argumenterande politiker utan sifokrater som tittar på opinionsläget och beslutar sig för att hålla mun. De pekar lamt på Torekov, en ort som talande nog är sömnig och tom elva månader om året.

Även monarkins vänner tycks slumra. Varför driver de inte en kampanj för en folkomröstning för att en gång för alla få slut på de republikanska nålsticken? Det folkliga stödet för monarkin ska ju vara så stort samtidigt som dess rykte eroderas av den ökade såpahalten i mediebevakningen.
Tänk bara: En monarki som har sin ställning bekräftad i ett demokratiskt val! Att kunna kalla sig kung av folkets nåde, nog skulle det göra kronan på hans hjässa lätt.
Eller så får vi en president av folkets och principens nåde. I båda fallen vore det ett aktivt, vaket val.