Wallmans salonger på Dramaten, en ryttarstaty av Viktoria och Daniel på vit springare på Nybroplan, Idol i livesändning från Kungsträdgården och medeltidslajv i Gamla stan. Allt detta kan bli ditt, kära stockholmare om du och dina nätverk rätt utnyttjar kommunens nya crowdsourcing-sajt (SvD kultur 23 oktober). För nu kan invånarna själva bestämma om ett kulturprojekt ska få stöd genom att mikrofinansiera kreativa visioner via nätet. Den idé som lockar riktigt många att donera säg en 50-lapp för att få se den förverkligad åtar sig också kommunen att bidra till.
Vad som är bra eller dåliga kulturprojekt låter sig diskuteras i oändlighet. Givetvis handlar det om tycke och smak även om den svårgripbara variabeln ”valitet” väger in. Den som kan tycka att mina inledande exempel om vad som kan vinna stockholmarnas hjärtan var för grovt populistiska, kan för att inhämta ungefärliga riktvärden se på prominenta politikers kulturpreferenser (Läckberg, Marklund, Absolute hits), så som de redogjordes för i medierna innan valet.
”Rambo eller Rimbaud”, skrev Carl Rudbeck, understreckarredaktör och beläst kollega när jag var ny på tidningen, i en uppmärksammad debattartikel i 90- talets gryning. Influerad av den postmodernism han på 80-talet på sina sidor var med om att introducera var andemeningen att båda valen, den köttige Hollywoodstjärnans flamberingsorgier med eldkastare och den känslige Parispoetens absinthdrivna versrader, mycket väl kan vara lika mycket värda. Det är upp till dig, mig, våra estetiska fördomar och böjelser. Implikationerna för alla former av offentliga kulturstöd var uppenbara. Och sedan blev han rekryterad till Timbro.
Jag behöver väl inte tillägga att Carl Rudbeck under den tid vi sågs på SvD utmärkte sig genom gentlemannamässig smak vad gällde såväl piptobak, jazz som semesterresmål?
Om detta med att pitcha kulturidéer på medborgarna mot allmosor – för det är små pengar crowdsourcing handlar om – är demokratisk landvinning, öppet mål för kulturbedragare, fullständigt harmlös eller ett raffinerat sätt att ytterligare påverka kulturarbetare att bli säljare kan bara framtiden utvisa. Crowdsourcing kan också ses som en senkommen it-fierad version av moderaternas en gång så omtalade kulturvoucher. Som ett positivt argument har anförts att idén kommer från USA, där offentligt kulturstöd under decennier av republikansk politisk dominans skurits ned till ett absolut minimum. Medan utvecklingen i även de mest marknadstillvända av europeiska kulturnationer gått åt exakt motsatt håll.
Vill man bedriva borgerlig kulturpolitik är man mindre betjänt av att på kommunnivå skapa smånasare av lågbudgetidéer på en kulturell julmarknad än att ta ett samlat grepp på regeringsnivå och – efter en bättre amerikansk förebild – skattebefria kultur- sponsring och -donationer av riktiga pengar. Är det verkligen en så het potatis att ingen törs ta i den?
