I SvD:s artikel om rekryteringen på en barnvaktsförmedling i Stockholm fick SvD:s reporter delta i hållningsövningar och läsa sig att svara: ”tack, gärna” om hon blir bjuden på kaffe. Pärlörhängen, Ralph Lauren-kläder och rosa topp var att rekommendera, enligt rekryteraren. Detta skulle uppskattas i kundfamiljerna som enligt personalchefen är ”övre medelklass, överklass och adel”.

– Det här är ett typiskt tecken på att det åter är viktigt att markera status inför andra människor. Jag gillar inte människosynen som ligger bakom detta, under ligger att man är en bättre människa. Det påminner väldigt mycket om hur det såg ut i början av 1900-talet när det också var status att ha barnflicka, säger Ulrika Holgersson.

När Ulrika Holgersson forskade om insändarsidorna i Svensk Damtidning i början av 1900-talet fann hon upprörda texter om hembiträden som hade dålig hållning, krossade porslin och var grova i mun.

– Det var en enorm debatt för ungefär hundra år sedan om hembiträdenas vandel. Det här ger ju en historisk parallell till det.

Under folkhemmets storhetstid var det klasslösa samhället ett slags statsideologi, säger hon. Nu anser Ulrika Holgersson att den välmående medelklassen markerar status med märkesväskor, teppanyakihällar – och barnvakter. Det är här barnflickornas språkbruk och uppförande blir viktigt.

– Man skrattar ju igenkännande. Det är typiskt att Solsidan är populär nu för vi känner ju alla igen det här spelet. Vi möter ju de här människorna i någon form.

Vad befarade man för hundra år sedan när man tog in den så kallade underklassen i sina hem?

– Man ansåg ju att man var högre moraliskt stående. Och om man tar in underklassen i sina hem, särskilt om de tar hand om ens barn, då lär de barnen att svära och barnen riskerar att kopiera deras hållning och deras osedliga beteende.