Sent i höstas avslutade Riksantikvarieämbetet utgrävningen i‑Upplands Bro. Då hade uppmärksamheten redan varit stor, arkeologer, forskare och kommunfolk hade visats runt i lervällingen kring kultplatsen där ringar av järn och en uppbyggd plattform av sten på en bergsklack pekade mot utövande av religiösa ritualer för omkring 1300 år sedan.

Utgrävningen gav kunskap om hus från medeltid som låg överst och plattform, spår av stolpar, eldar och fynd under det medeltida lagret. Men dessutom ytterligare ett äldre lager under plattformen av sten. Men för arkeologen är själva undersökningen bara den avslutande fasen av arbetet i fält. Sedan vidtar en lång väntan på analyser och provsvar och det riktigt svåra – att tolka de ofta vaga spåren av människors aktiviteter som bevarats under mark och sätta in dem i större sammanhang.

Det är där Mathias Bäck befinner sig nu. Han ska ta fram den analys av platsen som inte bara arkeologer utan också religionshistoriker väntar spänt på.

–För många framstår den här utgrävningen som rena drömmen, sånt här händer ytterst sällan, berättar Mathias. Nästan allt vi skulle ha på en önskelista för att förstå en kultplats finns här.

Man kan börja med namnet. Ullevi heter den gård som finns kvar här långt in i modern tid. Ortnamnen hör till arkeologins viktigaste hjälpmedel, när de kan ledas tillbaka till medeltida dokument kan de vittna om en historia som är betydligt äldre än så. Och just så är det här. Namnet består av både Ull och vi. Ull var en gudagestalt, föga känd bland alla dem som i skolan lärt sig rabbla Tor, Oden och Frej. I de isländska sagorna finns han bara omnämnd helt kort, förknippad med rättskipning, jakt och skidåkning. Hans blygsamma roll i sagorna kan vittna om att han tillhörde äldre religiösa kulturer än de vikingatida. Hans hemvist är sydöstra Skandinavien (Östergötland, Mälardalen). Det Ullevi de flesta känner till, idrottsplatsen i‑Göteborg, fick sitt namn efter denna gudom, skidåkaren och idrottaren, men det var vid förra sekelskiftet.

Namnets andra del, vi, talar om en helig plats, kanske ett ting. Vid gården Oklunda utanför Norrköping vittnar en runristning om att ett vi var en fredad plats. Gunnar, som mördat, sökte upp detta vi och kunde sona sin skuld.

De båda exemplen visar hur platser av det här slaget använts, men också hur svårt det är för dagens människor att förstå dem, kristendomen blir lätt en mall. Förhistoriska religioner skapade ju också förklaringar till hur världen är beskaffad, de innehöll förhållningssätt till hela kosmos, de krafter som påverkar liv och död och hur man skulle leva.

–Men dessa föreställningar och ritualer grundades på muntliga traditioner, inte på texter. De förändrades ständigt, påverkades av olika influenser, förklarar Maths Bertell, religionshistoriker vid Stockholms universitet.

Det som tycks vara genomgående för de förhistoriska ritualerna är gemensamma måltider med mat och dryck, eldar och kanske rituell slakt. Vid Ullevi i‑Upplands Bro blir då också det allra understa lagret intressant. Det har preliminärt daterats till 200-talet e Kr, antalet fynd är få, men eldplatserna och kokgroparna desto fler. Både i det tidiga skedet och i det yngre, vendeltida (cirka 550–750 e Kr) har ritualerna ägt rum utomhus. Arkeologer diskuterar just nu när kulten i‑Skandinavien flyttar inomhus, inspirerad av kristendomen och dess kyrkor.

Vid Ullevi i Upplands Bro lever utomhus-traditionen kvar till omkring 750 e Kr. Sedan tycks området övergivet och tomt i nästan 600 år, på medeltiden anläggs ett par hus av ovanligt slag och medeltidsfynden av järn består av sporrar, lås, nycklar, sax och ljushållare. Men vendeltidens järnfynd är de som kan kopplas till just Ull – järnringar i‑mängd. Att svära eder, avge löften och ingå överenskommelser var en central del i tinget och rättskipningen. Den stora mängden ringar (omkring 70 stycken) med ytterligare småringar som amuletter stärker kopplingen till namnet och till att både religiös kult och rättskipning ägt rum här.

Hur kulten gått till, vilka som ansvarat och vilka som tagit del är svårt att få fram. Mathias Bäck har själv föreslagit att hövdingadömet kanske ska ses mer som en skyldighet än som en rättighet.

–Det kanske inte var så stora skillnader mellan vardag, religion och makt som vi lätt tänker oss, påpekar han. Det fanns många gudagestalter, och den totalitära religionen gör sitt insteg först med kristendomen, påpekar han.