Kritiskt för sårade soldater

I onsdags stupade en afghansk tolk i det svenska förbandet när en vägbomb exploderade. Tillståndet för två av soldaterna som åkte i samma fordon förvärrades på torsdagen.

– Läget är mer kritiskt, säger Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård.

Soldaterna är 22 respektive 30 år gamla från Tornedalen och Luleå. Läkarna kämpar för deras liv på det tyska militärsjukhuset Marmal i Mazar-i-Sharif. En planerad hemresa med ett nedfluget svenskt intensivvårdsflygplan kunde inte genomföras. Soldaternas tillstånd växlade timme för timme och var alltför instabilt.

Två andra soldater med mindre allvarliga skador kunde däremot flygas hem i ett danskt ambulansplan. De landade klockan 19 på torsdagskvällen och togs emot på Ärna flygplats av arméinspektören Berndt Grundevik. Soldaterna vårdas nu på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Några mil söderut, vid Livgardet i Kungsängen, packade på torsdagen nästa Afghanistanstyrka sina sista ­persedlar. Den nuvarande styrkan i Afghanistan, FS 17, ska avlösas av FS 18 på 494 män och kvinnor. Några dagars ledighet väntar ­innan de flesta av dem åker nästa vecka – en ledighet som påverkas av de dåliga nyheterna från missionsområdet.

– Det är väldigt tungt. Mina tankar är med våra kamrater där nere nu. De har haft en väldigt tuff mission, säger Oscar Jonsson, 22-åring från Gävle. Han är fordonsförare på Galten, samma typ av fordon som attackerades.

Hur känns det då att ta över efter dem?

– Det känns jättebra. De har gjort ett fantastiskt jobb, det är en ära att axla deras mantel, ­säger Oscar Jonsson.

Hans blandade känslor delas av många i förbandet. Befälen rekryterades 2008 och soldaterna i våras, då det ännu var ganska lugnt i det svenska ansvarsområdet. Sedan dess har svenskarna som de snart ska avlösa varit i strid ett 30-tal gånger.

– Det är inte med en klackspark man tar beslutet att åka. Jag har rådgjort med mina närmaste. Men ju oroligare det är därnere – ju mer behövs vi. Det känns olustigt, det gör det. Men är man inte rädd är man nog inte normal, säger Oscar Jonsson.

Korpral Daniel Jansson, 30, från Falun leder som gruppchef skyttesoldater i Stridsfordon 90.

– Jag känner mig trygg i den utbildning vi fått, med de soldater jag har under mig och cheferna över mig. Min största farhåga är fysiska skador, men jag tror jag är mentalt förberedd för att hantera det, säger Daniel Jansson.

Kompanichefen Mikael Wendt är ansvarig för 140 personer i skyttekompaniet, den del som oftast hamnat i strid.

– Det känns allvarsamt. Förbandet är moget att lösa av våra kamrater och kolleger. Men det är viktigt att behålla en mental beredskap att det värsta kan hända.

Överstelöjtnant Gustaf Wallerfelt, är stabschef för styrkan:

– Att säkerhetsläget har förändrats har ställt ökade krav på att fokusera på träningen så att vi blir skickligare. Alla har nog gjort en egen bedömning: vad innebär det för mig? Alla är vi ju i grunden frivilliga.

Mikael Holmström

08-13 56 36

mikael.holmstrom@svd.se

Fler artiklar