I går presenterades Interphone-studien – den största studien om eventuellt samband mellan mobiltelefoner och risken för hjärntumör och andra tumörer i huvudet.
Rapporten slår fast att användning av mobiltelefon i drygt 10 år inte ger någon ökad risk för hjärntumör.
Men nu kritiseras studien för metodproblem. Och de 21 forskarna var själva oense om slutsatsen.
–Det går inte att utesluta att det inte finns någon koppling, säger professor Anthony Swerdlow vid Storbritanniens cancerinstitut, en av författarna till studien, till SvD.se.
Maria Feychting, professor i epidemiologi vid Karolinska institutet har varit ansvarig för den svenska delen av Interphone.
Kan man verkligen säga att det är ofarligt att prata i mobilen?
– Den här rapporten och andra rapporter och studier tyder på att det inte finns någon ökad risk. Men det handlar om mobilanvändningen på 90-talet, nu ser den ju helt annorlunda ut med exemelvis 3G. Vi måste fortsätta forskningen för att vara säkra.
Anthony Swerdlow är inne på samma spår.
– Det går inte att säga att det inte är farligt, vi har inte tillräckligt med bevis för det. Det är något vi kan säga med större säkerhet om 20 år.
Forskarna skriver att ”sammantaget visar resultaten ingen ökad risk för hjärntumör hos personer som använt mobiltelefon regelbundet i minst tio års tid.”
Men risken för hjärntumör ökar vid intensiv användning av mobiltelefon, enligt rapporten. Bland de 10 procent i studien som använde mobiltelefonen mest, mer än 1640 timmar under upp till 15 år, så fanns en 40 procent högre risk för gliom.
Men utslaget på 15 år skulle det alltså handla om 20 minuter om dagen – inte så mycket tid i telefonen i dagens mått mätt när många företag har mobiler i stället för fasta telefoner.
– Men i den kategorin rapporterades också osannolika samtalstider på 15 timmar om dagen i flera år. Det är helt enkelt inte möjligt. Vi tror att det till stor del handlar om rapporteringsfel, det är inte lätt att komma ihåg hur mycket man pratade för 15 år sedan, särskilt inte om man har en hjärntumör, säger Maria Feychting.
Just rapporteringsfel säger Leif Salford, professor i neurokirurgi vid Lunds universitetssjukhus, är en av studiens många svagheter.
– Många olika länder har deltagit, materialet är inte homogent behandlat, det finns oklarheter, felaktigheter och osäkerheter. Finns det rapporteringsfel i just den kategorin kan man utgå ifrån att de gör det i de andra också.
Salford är också kritisk till att studien till stor del är betald av industrin samt att den inte är relevant eftersom den sträcker sig över för kort tid.
– Det är ingen som trott att tumörerna hinner uppstå och bli mätbara i statistiken vid mobilanvändning på under 10 år. Det handlar om längre tids exponering för mobilstrålning.
Det tar mellan 10-25 år för en tumör att bildas och upptäckas, enligt Leif Salford.
Leif Salford ingår i ett forskarlag i Lund som i flera olika försök på råttor visat att strålningen från mobiltelefoner öppnar hjärnmembranet så att äggviteämnet albumin läcker från blodet in i hjärnan. Ämnet är en bärare av gifter.
– Vi ser nervcellsskador och att gener i råttans minnescentrum och minnesbark blir signifikant påverkade av sex timmars ”mobilprat”. Det kan vara så att detta i långa loppet leder till tumörer.
Salford poängterar att råttor och människor är olika – men själv tar han inga risker.
– Jag gillar inte att prata i mobil, gör jag det använder jag hands-free. Och jag tycker inte att barn ska ha mobiltelefon. Riskerna är kanske inte stora, men det går inte att utesluta att de finns.
Inte heller på Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, vill man ta några risker.
– Vi ser ingen anledning att ändra våra råd om att använda hands-free och att hålla ut telefonen från kroppen under samtal, säger Jimmy Estenberg, utredare vid SSM.
– På lång sikt går det inte att helt utesluta att riskerna ökar. De som börjat använda mobil som barn har en helt annan exponeringstid som kan ge utslag senare, säger Estenberg.
