Är det en roman? Nej, en vårbudget. Men med fyra månader kvar till valet har Anders Borgs vårbudget fått en episk titel. Den heter ”Sveriges väg ur krisen”.
Namngivningen är ett nytt inslag och betyder att regeringen vill berätta något. Det centrala ordet är sannolikt det sista: krisen.
Det är inte svårt att förstå om man tittar på hur väljarna har förhållit sig till regeringen Reinfeldt under mandatperioden.
De borgerliga vann valet genom på löftet om att minska det så kallade utanförskapet, men när de kom till makten och genomförde sin politik dök stödet i opinionen.
Enligt Novus, som väger ihop ett stort antal opinionsmätningar, har de borgerliga inte vid ett enda tillfälle efter valet haft starkare stöd än de rödgröna.
För borgerliga sympatisörer är kurvorna över väljarstödet deprimerande, men det finns en ljuspunkt. Hösten 2008, när finanskrisen blixtsnabbt spreds över världen, steg stödet för regeringspartierna kraftigt.
Även den här regeringen drabbades alltså av den historiska borgerliga förbannelsen av en kollapsande ekonomi. Men Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stirrade finanskrisen i ögonen och väljarna uppskattade det.
Folket är inte alltid överens med ekonomerna, men i gårdagens SvD gav några av Sveriges ledande nationalekonomer regeringen högst betyg för just krishanteringen.
Ett valår är vårbudgeten regeringens sista chans att lägga fram hårda förslag före mötet med väljarna. Ett inslag av optimism är obligatoriskt, men en finansminister kan hantera det på olika sätt.
”Vi lever bra nära den bästa av världar”, utbrast Borgs företrädare Pär Nuder (S) för fyra år sedan, vilket stämmer med bilden av att övermodiga Socialdemokrater inte tog jobbfrågan på allvar. Den bilden cementerades första maj 2006 när statsminister Göran Persson avfärdade jobben som valfråga: jobben var ju på väg.
Det råder förstås stora skillnader i bedömningarna av utfallet av regeringen Reinfeldts jobbpolitik, men det råder ingen tvekan om att regeringen har motiverat det mesta av sin ekonomiska politik med jobbargument.
Jobbfrågan har stått i centrum för politiken.
Fast i regeringens sista budget sticker en satsning ut långt över de andra, och den motiveras med fördelningspolitiska argument. Det är skattesänkningen för pensionärer som kostar statskassan nästan fem gånger mer än någon av de reformer som tar sikte på arbetsmarknaden.
”Nu kommer jobben”, upprepade Anders Borg flera gånger i riksdagsdebatten.
Betyder det att regeringen är på väg att upprepa Socialdemokraternas misstag från 2006?
Det vore överraskande, för om det är någon politisk historia som strategerna i regeringskansliet kan utantill så är det den om Socialdemokraternas valförlust.
Men kanske klarade man i‑vårbudgeten helt enkelt inte av‑att saluföra budskapet att arbetsmarknaden är på väg att vända till det bättre, och samtidigt lansera stora arbetsmarknadspolitiska reformer?
Det är lite svårt att tro att regeringen tänker gå till val utan en offensiv arbetsmarknadspolitik. Även i regeringens prognoser ligger arbetslöheten i slutet av nästa mandatperiod högre än den gjorde 2006.
Nya besked om hur de borgerliga tänker hantera jobbfrågan under nästa mandatperiod dröjer nu till sommarens valmanifest.
Utifrån dagens prognoser kan det mycket väl finnas ett utrymme för omfattande reformer, för både regering och opposition, när listorna med vallöften ska presenteras.
Anders Borg agerade igår försiktig och ansvarsfull finansminister och ville inte ange någon siffra. Men enligt Konjunkturinstitutet finns det 40‑miljarder kronor att spendera i valrörelsen.
Det gäller dock för regeringen att balansera exakt rätt mellan försiktighet, krismedvetande och valårsoptimism.
Under högkonjunkturen 2006 tyckte väljarna att Sverige hade råd att byta regering. För Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gäller det att se till så att de inte resonerar på samma sätt i höst.
