När ingenjören Anders Franzén lokaliserade regalskeppet Vasa 1956 använde han en vanlig dragg och ett lod med huggpipa. Draggen fastnade i något, och när han sänkte ned sitt propplod fick ha upp en bit svartek.

Dykaren Per-Edvin Fälting gick ned och konstaterade att de hade funnit Vasa.

Detta var i dykningens och den mari­na mätteknikens barndom. Sedan dess kan man inte bara lokali­sera vrak på ankaret när uppifrån ytan, utan även kart­lägga dem långt nere i havsdjupen.

– Idag kan vi se från havsytan vad som döljer sig på botten. Till det kommer bättre navigering med gps och säkrare datateknik. Dessutom kan man med undervattensrobotar filma föremål på botten och vid behov lyfta upp dem, säger marinarkeolog Björn Hagberg i gruppen Vrakletarna.

Östersjön har de bäst bevarade skeppsvraken i världen, något som beror på det kalla, syrefattiga vattnet med låg salthalt som gör att den träförstörande skeppsmasken Teredo navalis inte gärna lever här. Det gör att havet arkiverar allt från stenåldersboplatser och stockbåtar till handels- och krigsskepp från olika århundraden. Kanske finns här upp till 100 000 sjunkna fartyg att lokalisera, en del så välbevarade att de likt spökskepp står rätt upp från botten med master och allt.

Gruppen Vrakletarna som tillsammans med Sveriges Tele­vision och Deep Sea Productions gjort en dokumentär om vrak i Östersjön har med hjälp av sjömätningsfartyget Franklin dokumenterat några av de berömda för­lisningar som ägt rum här. Dit hör de sänkta skeppen efter and­ra världskrigets föga kända Exodus, Operation Räddning.

Länge trodde forskarna att Östersjöns största sjökatastrof var den dansk-lybska flottans under­gång utanför Visby 1566 då cirka 5 000 man följde fartygen ned i djupet. I slutet på 1980-talet upptäckte dock Titanicforskaren Claes-­Göran Wetterholm att det fanns än värre sjökatastrofer som tystats ned av tyskarna. Dit hör under­gången av de tre flyktingfartygen Wilhelm Gustloff, Gene­ral von Steuben och Goya utanför den polska kusten.

– Jag tog reda på mer om far­tygen, intervjuade överlevande och skrev en bok om dem, berättar han.

Efter den tyska arméns nederlag vid Stalingrad 1943, jagade den ryska ­armén de flyende tyskarna väster ut mot Ostpreussen. Antalet flyktingar steg för var dag och för­råden sina­de varför den tyska ledningen beslöt sig för att evakuera dem sjö­vägen. Närmare två miljoner tyskar räddades, men omkring 20  000 blev ­offer för ryska torpederingar.

Ett av fartygen var den tidigare lyxkryssaren Wilhelm Gustloff som i sin glans dagar bland annat besökt Stockholm. Kvällen den 30 januari 1945 stävade fartyget i konvoj västerut i minus 18 grader och snöyra när de upptäcktes av en rysk ubåt utanför den polska kusten. Ubåtskaptenen Alexander Marinesco lät avfyra flera torpeder mot far­tyget, som ­genast började sjunka. Folk stängdes inne eller dog i det kalla vattnet och över 9 000 människor miste livet.

Eftersom det ryktades om att det fanns lårar med bärnsten ombord efter det försvunna Bärnstensrummet som tyskarna packat ned under belägringen av Lenin­grad, blev vraket ett begärligt byte för polska och ryska dyka­re. Ingen bärnsten hittades, men skeppet har sprängts och plundrats.

Kaptenen Alexander Marinesco fick två veckor senare korn på General von Steuben som var på väg till Swine­münde med soldater, flyktingar och skadade civila. Han lät avfyra två torpeder mot den tidigare lyxkryssaren och av de 4 300 människorna ombord kunde bara 659 människor räddas.

– Vår researcher Jonas Dahm samlade in information från fiskare och arkivhandlingar och så gjorde vi upp ett sökområde på 2,5 gånger 2,5 sjömil. Sedan letade vi med side scan sonar och vårt multistrålande ekolod, batymetri, säger Björn Hagberg.

Vrakletarna fann det gamla ­fartyget nedsjunket på sidan i bottenslammet på 71 meters djup och kunde simma in i far­tyget och fotografera det.

– På land försvinner spåren ­efter kriget, nere under vatten kan vi fortfarande dokumentera det. Att dyka ner på vraken ger oss en möjlighet att berätta en historia som måste berättas, kommenterar Björn Hagberg.

För tjugo år sedan hade skeppet synts som en taggig skugga på en ekolodsremsa. I dag visar mät­instrumenten vraket med en noggrannhet som även registrerar en läskedrycksburk på däck.

Vrakletarna Jonas Dahm, Björn Hagberg, Carl Douglas och Ola Oskarsson har efter fem års arbete fört fram vrakforskningen till en ny nivå. De har lokaliserat 113 nya vrak och med hjälp av högupplösande gps-mottagare, noggrann side scan sonar, batymetri och nya digitala kameror men också dokumenterat sina fynd med en kvalitet som inte uppnåtts tidigare. Svensk marin­arkeologi har tagit ett stort kliv framåt.