För första gången sedan Sovjet­unionens fall 1991 har regimen i Moskva sänt pansarkolonner över landets gräns. Kriget kan ses som en vändpunkt som påverkar minst tre av de grundvalar som gäller för dagens nuvarande svenska säkerhetspolitik.

1. Ryssland önskar i grunden samarbeta med väst

Som Östersjöns största strandstat påverkas Sverige när vår stormaktsgranne i öster tar till ­vapen. Vid den senaste nedskärningen av det svenska försvaret, 2004 års försvarsbeslut, sammanfattade den svenska regeringen Rysslands politik så här:

”Under ledning av president ­Putin fortsätter den ryska ­utrikespolitiska orienteringen mot Västeuropa och USA”.

De orden gäller knappast idag. Men alltsedan 1992 års försvarsbeslut har Sverige utgått från att Ryssland i grunden har samma intresse av integration, samarbete­ och demokrati som vi själva. I en sådan förnuftsbaserad kalkyl finns ringa plats för en emotionellt sårad stormakt som går till militär aktion. Kriget blev därför en kalldusch: ”Detta förändrar vår bild av Ryssland” (utrikes­minister Carl Bildt i tisdags).

Regeringarna i Västeuropa och USA styrs av övertygelsen att alla tjänar på integration. Summan av ett och ett blir mer än två. Säker­heten ökar mångfalt för alla genom samarbete ekonomiskt-politiskt i EU, och militärt-politiskt i Nato. Vladimir Putins Ryssland ser där­emot säkerhet allt mera som ett nollsummespel där den enes säkerhet vinns på en annans bekostnad. Om min granne får mer säkerhet (genom EU och Nato) innebär det att min egen säkerhet minskar. Det förklarar det ryska agerandet, men är en återgång till kalla krigets tänkande.

2. Stormaktspolitiken är överspelad

Från 1945 till 1989 delades ­Europa mellan de två supermakternas öst och väst. Nu betonas gemensam säkerhet. En ny uppdelning i hotande maktsfärer avfärdades så sent som i december av samtliga riksdagspartier i försvarsberedningen:

”Gamla tiders föreställningar om en stormakts maktsfär eller inflytelsezoner har ingen plats i det moderna Europa där små länder har samma rättigheter som stora”.

Men i veckan kunde hela världen se hur småstaten Georgien ”straffades” (ryske presidenten Medvedevs ordval i onsdags) och sattes på plats. I Rysslands maktsfär kunde inte USA, än mindre Nato ­– för att inte tala om EU – göra något för att förhindra det.

3. Sverige står inte ensamt

Nedrustningen av det svenska försvaret har skett i stor politisk enighet. Den har följts av försäkringar till svenska folket om att vi inte längre skulle stå ensamma vid ett angrepp, enligt regeringens utrikesdeklaration 2008:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Sverige är genom EU-medlemskapet i union med Estland, Lettland och Litauen. Där finns, precis som i Georgien, rysktalande minoriteter. Så sent som förra året inträffade statykrisen i Estland.

Rysslands president Medvedev förklarade i helgen att aktionen i Georgien med att han var tvingad att ”skydda livet och värdigheten för ryska medborgare var än de finns”. Ett framtida ryskt ingripande mot våra baltiska grannar skulle kunna motiveras på samma sätt.

Men Sverige har alltså lovat att då inte stå passivt. Vilken mental politisk beredskap och militära förberedelser samt förband finns då vid en kris eller angrepp på andra sidan Östersjön? Kriget i Georgien tog mindre än en vecka. Det kan ställas mot dagens bantade svenska ”insatsförsvar” som det tar mellan ett och tre år att få på fötter.

Även Georgien hade en ”förväntan” om stöd från omvärlden vid ett angrepp. Det visade sig vara önsketänkande. Är vår egen säkerhetspolitik, som åter ska läggas fast i höstens försvars­beslut, mera välgrundad?