NEW YORK ”Skänkte du kläder till hemlösa förra året”, undrar Mr. Mazorra. Jag skakar på huvudet. ”Du kanske bidrog till något politiskt parti i alla fall”, försöker han. Men det har jag inte heller gjort.

Mr. Mazorra är inte särskilt intresserad av varken demokrati eller samhällets olycksbarn. Han försöker hitta något avdragsgillt att anföra i min deklaration. Bakom det rangliga skrivbordet på kontoret i Queens hänger en stor flagga från Nicaragua, där han var revisor. Jag är inte helt säker på att han är det även i New York. Mr. Mazorra tycker definitivt inte att det är häftigt att betala skatt och i hans ögon är jag en ganska seg klient. Jag berättar inte för honom om min paranoida vision av män i mörka kostymer och solglasögon från den amerikanska skattemyndigheten IRS som plötsligt dyker upp bakom ett hörn.

Vid den här tiden på året får den med mest skatteåterbäring betala middagen och det är en populär sport att jämföra. Ingen reagerar på att någon nolltaxerar, men den som inte försöker minimera skatten anses vara dum i huvudet. När två aspirerande författarvänner med vänstersympatier sitter och byter kvitton med varandra tittar jag bort och tänker reflexmässigt för mig själv att de aldrig kan bli ministrar.

Men efter att ha fått en jämförelse mellan den amerikanska och svenska statsbudgeten från min redaktör Helena önskar jag nästan att jag hade haft något lite mer kreativt att komma med till Mr. Mazorra. Ungefär en fjärdedel av den amerikanska federala budgeten går till försvaret. ”Försvar samt beredskap mot sårbarhet” utgör däremot bara knappt sex procent i den svenska regeringens budget, men så har ju ryssen hållit sig lugn ett tag nu.

Den svenska budgetens största post utgörs istället av sjukförsäkringar. Amerikanska arbetsgivare tillåter i snitt sju sjukdagar per år. Sedan är man antingen frisk eller arbetslös.

På traditionellt Reagan-manér ska statsapparaten under en republikansk president vara så liten som möjligt och i gengäld kan skatterna vara låga. Den nuvarande amerikanska regeringen har däremot experimenterat med att både öka de offentliga utgifterna och samtidigt sänka skatten, vilket resulterade i ett budgetunderskott på 450 miljarder dollar förra året. Det är ironiskt nog nästan lika mycket som ”kriget mot terrorismen” har kostat sedan 2001. I kronor får den summan för många nollor för att ens bli begriplig, men kanske utgör mitt blygsamma skattebidrag åtminstone en liten mutter i ett stridsflygplan.

Den kan också ha bekostat en dödlig injektionsspruta, eller en del av en ”bunker buster” som fälldes mot ett skyddsrum med spädbarn.

Det är eventuellt kört för mig också att bli politiker.

Å andra sidan kan jag också ha bidragit med några svenska skattekronor till Socialdemokratiska Kvinnoförbundet, vars ordförande nyligen berättade att hon under sju år av sin ungdom gick omkring på svenskt territorium och var redo att spränga sig själv i luften.

Så jag bara blundar och betalar.