Användningen av adjungerade professorer är ett förfarande som gynnar alla parter – universiteten, personen själv och hans eller hennes arbetsgivare. Det har medfört att få eller inga kritiserar fenomenet som SvD har beskrivit i en serie artiklar.

Lars Calmfors har dock haft modet att kräva förändringar:

–Naturligtvis är det värdefullt att få in andra kunskaper på universiteten utifrån. Det gäller kanske speciellt i medicin, naturvetenskap och teknik, men också i och för sig inom ekonomi och samhällsvetenskaper. Men det borde kunna ske på ett annat sätt än nu, säger han.

Det viktigaste är att dessa tjänster – om de ska finna kvar – döps om så att anknytningen till professorstiteln tas bort, anser Calmfors. Han började kritisera systemet redan i slutet av 1990-talet och berättar att kritiken har mötts med starka reaktioner.

Lars Calmfors vänder sig också mot bristen på redovisning och kontroll i dagens system.

–Ett problem är att den vetenskapliga granskningen av en adjungerad inte är lika noggrann som för en ”vanlig” professor, säger han. Istället görs den ofta slentrianmässigt och det förekommer att sakkunniga väljs för få fram de ”rätta” svaren. Inte sällan styr gamla vänskapsband tillsättningen.

I gårdagens SvD sade högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg (FP) att Högskoleverket ska göra en kontinuerlig utvärdering av högskolorna och att denna också kan inkludera adjungerade professorer.

Inom Högskoleverket har det även diskuterats en satsning för att specialgranska adjungerade professorer.

–Men vi bedömer att vi just nu inte har resurser att göra en sådan kartläggning, säger chefen för Högskoleverket, universitetskansler Anders Flodström.

Igår berättade SvD att många adjungerade professorer i strid mot reglerna arbetar kvar i mer än sex år, men inte heller det ändrar Högskoleverkets beslut. Ett mindre byråkratiskt problem, menar Anders Flodström.