Den 14-åriga flickan tvingades se på när hennes mamma misshandlades och dränktes i ett badkar. Därefter våldtogs flickan flera gånger av sin mammas mördare.
De flesta är överens om att mycket värre saker kan inte ett barn utsättas för. Ändå sänkte hovrätten skadeståndet som tingsrätten beslutat åt flickan, från 610 850 kronor till 510 850. Reaktionerna har varit kraftiga. Ersättningen ska bidra till att brottsoffret får upprättelse. Sänkningen uppfattades istället av många som en kränkning av flickan.
– Jag finner det stötande att ersättningsnivåerna till oskyldigt dömda är så oerhört mycket högre. Varför skulle deras lidande vara större? frågar sig Börje Svensson, psykoterapeut vid Rädda Barnens krismottagning för barn i kris.
Han framhåller att han tycker att samhället genom skadeståndet rent principiellt borde visa att det står på brottsoffrets sida.

Men av Brottsoffermyndigheten beskrivs det sänkta skadeståndet istället som ett steg i rätt riktning. Myndigheten har kämpat för högre ersättningar, särskilt i ärenden där barn ersatts för sexuella kränkningar och hovrättens dom innebär ändå en höjning jämfört med praxis. Brottsoffermyndighetens brottsskadechef Per Rubing säger att hovrättens dom ”ger positiva signaler”.

– Kritiken emanerar från att man tror att tingsrätten hamnat helt rätt, och att det sedan var njugghet från hovrätten som sänkte skadeståndet. Men jag ser det inte alls så. Båda instanserna har utvidgat och höjt praxisnivån. De har varit ”snälla” båda två.
Han säger att hovrätterna har en jämnare bedömning av skadeståndsärendena än tingsrätterna, och oftare hamnar närmare praxis.
Att jämföra brottsofferskadestånd med ersättningar till frigivna oskyldigt dömda eller häktade går inte, anser Per Rubing.
– Det är två olika saker. Ersättningarna till oskyldigt dömda är inga skadestånd, utan just ersättningar. De täcker andra saker, som till exempel förlorad arbetsinkomst.
Rent generellt har kränkningsersättningarna till brottsoffer ökat stort de senaste tio, tolv åren.

1992 påpekade Kommittén om ideell skada att ersättningarna för kränkning var låga i Sverige i en internationell jämförelse. Sedan dess har mycket hänt. Per Rubing har sammanställt siffror som visar att skadestånden för kvinnomisshandel och grov kvinnofridskränkning är mer än fyra gånger så höga idag som -92. Ersättningarna till våldtagna kvinnor är i snitt dubbelt så stora. Detsamma gäller för barn som utsatts för grova sexualbrott.
1992 betalades 70 000 kronor ut i normalfallet till grovt sexkränkta barn, 1997 fastställde Högsta domstolen beloppet till 100 000 kronor och 2001 ansåg Brottsoffermyndigheten att det var dags att höja till 150 000 kronor.
Enligt professorn i försäkringsrätt Bill Dufwa är Sverige ännu inte uppe i samma ersättningsnivåer som flertalet andra länder i Europa.

Flickans ombud advokat Gunnar Wikberg är inte nöjd. Han ser sänkningen av ersättningen som en signal om att det skulle finnas ett tak för skadeståndet, att det hädanefter inte skulle gå att få högre ersättningar. Omständigheter som att flickan sett sin mamma dödas av våldtäktsmannen måste väga tyngre än de gör i hovrättens dom och motivera större skadestånd, säger Gunnar Wikberg.
– Hon har hela tiden haft vetskapen om att ”han har kunnat döda min mamma, vad kan han då inte göra med mig?” Kan det bli jäkligare egentligen?