Snart sänker sig den långa polarnatten över det karga landskapet. Men framtidsutsikterna är ljusa. Geografins historiska förbannelse och framtida förhoppningar blir som den röda tråden under några dagars rundresa i Nord-Norge.
Det är milt och grått i Finnmark. Snöskotern står parkerad på gården hos Jan Egil Trasti vid Jarfjord. Han hoppas på snö så att han kan samla ihop sina åtta hundra renar på fjället och börja slakten.
På Norsk Polarinstitutt i Tromsö bedrivs klimatforskning sedan 20 år om förändringarna i Arktis. Läget är värre än vad vi hittills trott, hävdar chefen, Jan-Gunnar Winther. Han pekar på nya resultat som visar att glaciärerna smälter snabbare än vad som beräknats i klimatmodellerna inför Köpenhamnsmötet.
Samtidigt tycks Winther misströsta. Klimatpolitik har i dessa dagar blivit allt mer politik. Dessutom vet folk i Nord-Norge att man vinner på klimatförändringen. Den gör det lättare att exploatera naturresurserna.
Vem äger Arktis? Frågan har något i skymundan länge sysselsatt den sofistikerade juridiska expertisen. Många dispyter har lämnats olösta eftersom det inte funnits något behov av att komma överens. Nu börjar det bli akut och resurshungriga länder, som Kina, intresserar sig för frågan. Området återupptäcks.
Det är energi, torsk och biomassa som lockar, säger Rune Rafaelsen på Barents sekretariatet i Kirkenes. Och det blir i praktiken omöjligt att dra nytta av resurserna utan att använda sig av Finnmark och Kirkenes som bas, tror han. För på andra sidan gränsen, i Ryssland, går allting åt fel håll.
I Kirkenes möter jag drömmar förknippade med Hammerfest. Två städer som båda bokstavligen utplånades under andra världskrigets slutskede. I Hammerfest har off-shore utvinningen av naturgas startat rena guldrushen. Staden badar i pengar. I Kirkenes väntar man på den rikedom som skall flöda från de ryska fälten med olja och naturgas i Barents hav. Kirkenes kallas redan ”lilla Murmansk” och beskrivs ibland som en rysk stad i Norge. Kanske därför att många gatuskyltar kopierats till ryska och att butikerna ofta har rysk personal. Ett köpcentrum har specialiserat sig på ryska kunder. Storskog, den enda gränsövergången, ligger bara ett par kilometer från Kirkenes centrum.
Här uppe i norr skapades faktiskt det första hålet i järnridån redan 1988. Mikhail Gorbatjov öppnade för lokal turism över gränsen, vilket var början till en enorm omvälvning. Under kalla kriget utkämpades här ett stormaktsspel mellan öst och väst, mellan Sovjetunionen och USA. På den sovjetiska sidan fanns världens största samling sjöstridskrafter. I luftrummet gick den kortaste vägen mellan den båda supermakterna. På marken pågick ständigt försök till spioneri och infiltration.
När nu både de yttre och inre militära hotbilderna försvinner börjar alltså den nya kapplöpningen om naturresurserna. Även om en bilfärd mellan Kirkenes och Murmansk bara tar fyra timmar så är den mentalt en mycket lång resa mellan två skilda världar.
