Sveriges mest namnkunnige journalist Jan Guillou träffade åren 1967-72 regelbundet sovjetiska KGB och fick betalt. Men jag var inte agent, säger Guillou om avslöjandet i Expressen: ”ingenting är osant, men det är en ytterst illvillig sammanställning”.

Sant är att Stockholm under det kalla kriget var en tummelplats för spioner. De bägge supermakterna var paranoida och krävde ständigt fram fler och fler underrättelser från sina spionorganisationer. Sverige upptog halva frontlinjen i Europa mellan maktblocken, och här fanns gott om naiva och äventyrslystna svenskar.

Yrkena diplomat, journalist eller affärsman var vanliga täckbefattningar för stormakternas spionorganisationer, sovjetiska KGB och GRU eller amerikanska CIA. Det är ingen slump att KGB ville att Guillou skulle komma över USA-ambassadens telefonlista (där det med hjälp av nummer och våningsplan gick att lista ut vem av de 158 anställda som arbetade med vad).

Jag skrev själv på 1980-talet i Ny Teknik om Nato-ländernas teknikembargo och om tekniksmuggling till Sovjet via Sverige. Sovjetiska diplomater och journalister på nyhetsbyrån APN försökte odla kontakterna med mig. Men det nådde alltid en gräns där jag satte stopp. Jag ville inte bli uppgiftslämnare, inflytelseagent eller än värre - spion.

I sin nyutkomna självbiografiska bestseller ”Ordets makt och vanmakt” på 467 sidor nämner Jan Guillou inte med ett enda ord sina KGB-kontakter.

Däremot skildrar Guillou hur han som journalist på Veckojournalen 1968 gick över gränsen i flera avseenden när han inte kunde komma in i Tjeckoslovakien efter Warszawapaktens inmarsch. Två svenska IB-agenter gav honom då täckmantel som representant för en svensk firma.

Väl inne i Tjeckoslovakien gick journalistiken trögt, så han fotograferade en sovjetisk missilbas. Därpå tipsade han den svenske militärattachén och de åkte dit. Guillou konstaterar lite raljerande att han därmed ”gjort sig skyldig till spioneri”.

Att Guillou vid denna tid upprätthöll kontakter med KGB väcker nya frågor. Vem arbetade han för? Finns andra luckor i hans biografi? Varför upprätthöll han sin KGB-kontakt i hela fem år, trots den inte gav honom något?

Guillou uppger att kontakten bröts 1972 inför hans avslöjande 1973 av Sveriges egen spionorganisation IB. Men tog det verkligen slut då, genom kvittona hade ju KGB en hållhake på honom?

KGB-mannen Boris Grigorjev som var stationerad i Sverige åren 1977-82 skriver i boken ”Spioner emellan” om Guillous journalistik: ”Guillous avslöjanden gjorde stor nytta för oss”.

Under arbetet med sina böcker om agent Hamilton frågade Guillou ut nyckelpersoner inom försvar och polis om deras arbetssätt. Han var inbjuden talare vid en sluten tillställning när Militära underrättelse- och säkerhetsjänsten MUST firade jubileum. Men en centralt placerad källa som intervjuats av Guillou säger till SvD att han aldrig informerats om Guillous KGB-koppling. Hade Guillou varit lika välkommen idag?

Avslöjandet reser återigen frågor om hur svensk säkerhetstjänst fungerar.