Filmen är två minuter lång. Under den tiden hinner en maskerad person i svarta kläder spreja sin signatur på väggarna i en tunnelbanevagn, samtidigt som övriga passagerare tittar på. När vagnen stannar vid en station kastar sig konstnären, eller klottraren, ut genom ett krossat fönster och landar i en hög med glassplitter. I slutet av filmen täcks en hel vägg i en vagn med svart sprejfärg.

– Grov skadegörelse visas upp som någon form av konst, vad ger det här för budskap till andra ungdomar, att det är konst att slå sönder en tunnelbanevagn?

Dan Östman, chef för klottergruppen på Stockholmspolisen, är upprörd. Han arbetar varje dag med att försöka förhindra klotter och anser att det filmen visar inte kan räknas som konst. Framför allt undrar han hur ett verk som detta har kunnat få komma till på statligt finansierade Konstfack.

Galleriägaren Andreas Brändström försvarar däremot verket som han tycker lyckats behålla graffitikonstens energi, trots att den visas på galleri.

– Graffiti är en konstform som finns i samhället vare sig vi vill eller inte. Om man tycker det är ett problem så får man ge sig på grundproblemet. Den här killen har varit med och måla graffiti sedan han var 11 år.