När man är journalist och sysslar med jämställdhetsfrågor har man vissa återkommande huvudbryn. Som till exempel skillnaden mellan män och kvinnors löner. Hur ska man lyckas entusiasmera sig själv, för att inte tala om läsarna, när den förbannade siffran alltid är densamma. Stoppa pressarna! Kvinnor tjänar fortfarande 83 procent jämfört med männen! Ja, ni fattar…

Ett annat återkommande problem är den årliga uppgiften om andelen kvinnor i börsbolagens styrelser. Första gången jag såg den eländiga siffran gick jag såklart i taket. Så här får det bara inte se ut! Men några år senare kändes det mest som hund bet man. So what? Det där vet jag. Ge mig något nytt.

2002 hände det äntligen något. Det var året då dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg gick ut och hotade med en lag om könskvotering om inte bolagen själva snyggade till statistiken. Då var andelen kvinnor i börsbolagens styrelser 12 procent. Tre år senare var siffran uppe i 21 procent.

Ganska märkligt eftersom det, som ni säkert precis som jag har hört, ”inte finns några kvinnor med rätt kompetens” att plocka in i styrelserna. För viljan har det ju enligt näringslivets representanter aldrig varit något fel på. Eller hur?

Sanningen är såklart att det dräller av styrelsekompetenta kvinnor där ute. Det fattar man om inte annat när man läser Högskoleverkets rapport som kom häromveckan. Allt fler kvinnor och allt färre män väljer högskolestudier. Kvinnor fullföljer dessutom sina studier i högre grad än män. Och det här är inget nytt. I över trettio år har kvinnor dominerat på högskolans grundutbildningar. På forskarutbildningen är könsfördelningen numera i stort sett jämn, men ju högre upp i hierarkin man kommer, desto färre är kvinnorna. I toppen, bland professorerna, är 82 procent män.

Vilket raskt leder oss in på nästa fråga – könskvotering. Ja, hur tror ni egentligen att alla dessa män har fått sina stiliga doktorshattar och professurer?

Vetenskap i all ära men när det gäller tillsättningar gäller ingen vetenskaplighet. Det vet alla som någon gång har tillsatt en tjänst. Ofta har flera sökande de rätta meriterna och då tar du nästan alltid… helt enkelt den du gillar bäst. Och den personen är ofta någon som delar dina värderingar, skrattar åt dina skämt och håller på samma fotbollslag.

Det är inte optimalt, det är inte vacker men det är mänskligt.

Problemet är att det nästan alltid sker omedvetet, i smyg och utan någon uttalad tanke. Till skillnad från en eventuell könskvotering av kvinnor som om den genomfördes faktiskt skulle ske medvetet, öppet och med ett bestämt mål – minst 40 procent kvinnor i bolagsstyrelserna.

Därför är det så tradigt att gång på gång höra hur den ena kvinnan efter den andra som ändå lyckats arbeta sig ända upp till toppen dissar just positiv särbehandling av kvinnor. Säger att det är skämmigt: ”Vem skulle vilja få en tjänst och veta att man kvoterats till den?” Även om jag förstår varför. De gör det av ren självbevarelsedrift. För att fortsätta upplevas som en i gänget. Annars skulle de ju kanske själva bli bortvalda vid nästa tillsättning. Bli utsatta för negativ särbehandling.

För första gången på tio år minskar nu andelen kvinnor i börsbolagens styrelser. Det är dags att damma av Winbergs gamla förslag, sluta uppträda som om ordet kvotering var ett könsord och börja positivt särbehandla kvinnor, istället för män.

Könskvotera in mig i vilken styrelse som helst, jag lovar att jag ska berätta det för alla – och inte skämmas en sekund!