Folkpartisten Birgitta Ohlsson fick fler personröster än nuvarande fp-ledaren Jan Björklund i det senaste riksdagsvalet.
Och precis som centerpartisten Fredrick Federley vann Ohlsson personvalet i sitt parti, i valkretsen Stockholms stad.
När FRA-frågan nu ska avgöras hamnar de här båda personligt profilerade politikerna, tillsammans med ett antal andra yngre riksdagsledamöter, rätt under brännglaset.
De tvingas välja sida i en klassisk konflikt mellan egna ideal och en krass verklighet. Mellan lojaliteten mot de väljare som aktivt har kryssat för deras namn, och partiledningen som kräver lydnad och avgör karriärchanser.
Den bästa inblicken i våndan finns på Fredrick Federleys blogg, där han öppet grubblar över hur han ska rösta på onsdag. ”Kan ju bli påkörd, sjuk, vara på resande fot, bli gravid eller bara vara där och rösta ja. Vem vet. Den dagen den sorgen”.
På sin hemsida framhåller Birgitta Ohlsson att hon kallats ”stridbar, principfast, idealistisk”. Tidigare sade hon att hon var beredd att försöka vara borta från riksdagen när beslutet fattas. Men nu tänker hon liksom Federley delta i omröstningen.
Det är ingen tvekan om att de väljare som röstade på just Federley och Ohlsson hade skäl att förvänta sig att de skulle bekämpa just den här sortens förslag.
Båda har varit mycket tydligt liberalt profilerade i integritetsfrågor. Båda har också varit ordförande i sina partiers ungdomsförbund, och ingenstans värderas idealismen så högt som där.
De flesta ungdomsförbund är emot FRA-förslaget, och moderata ungdomsförbundet kräver att åtta namngivna unga moderater ska rösta nej i riksdagen.
Men de forna pojkarna och flickorna verkar ha blivit män och kvinnor i staten: många av de borgerliga unga riksdagsledamöterna har sagt att de ska rösta för förslaget.
FRA-frågans avgörande belyser spänningen mellan ett system där väljarna framför allt röstar på partier, och personvalssystem där förtroendet för enskilda kandidater är avgörande. I det senare fallet har de folkvalda personliga mandat från egna väljare att ta hänsyn till.
”Personvalet stärker banden mellan väljare och valda och vitaliserar på så sätt vår demokrati” skrev de borgerliga och miljöpartiet, när de nyligen föreslog en radikalt ökad betydelse av personvalet i samband med en ny grundlagsreform.
Men demokratin verkar inte behöva vitaliseras just i FRA-frågan, i alla fall finns det många vittnesbörd om att partipiskorna viner hårt över motståndarna.
Det räcker att fyra borgerliga ledmöter röstar emot på onsdag för att förslaget ska falla. Trycket på oss internt är stort, skriver Fredrick Federley på sin blogg.
För regeringen vore ett nederlag en betydande prestigeförlust, men också ett sakpolitiskt bakslag.
Uppfattningen i regeringen är att det nya spaningsverktyget behövs för att klara hotet från terrorismen. Och i den kampen förväntar man sig att alla de egna riksdagsledamöterna är lojala.
Konflikt mellan ideal och verklighet
De borgerliga partierna vill öka inslaget av personval. Men i FRA-beslutet kräver partiledningarna att riksdagsledamöter struntar i lojaliteten med väljarna.








