Nu talar jag om de där långa loppen på stenhårda stadsgator, inte den normala lilla joggingturen eller alla dessa puttriga mullelopp på några kilometer genom den mossiga skogen och över den gungande ängen. De tävlingarna är knappast några problem i sig – annat än att de är ett sätt att locka in folk på endorfinrusets vägar. Rätt vad det är får de för sig att springa maraton. Därför är jag vid närmare eftertanke också kritisk mot de korta tävlingsloppen. Utan bruk inget missbruk som det heter i en annan drogdebatt.

Redan stavningarna av loppen antyder att något är tokigt. Sär- och sammanskrivningar och stora bokstäver löper amok med normala skrivregler. Där finns SpringCross, Vår Ruset, MilSpåret, Göteborgs-Varvet, Tjur Ruset och Kalv Ruset. Rus var ordet.

I år utspelar sig Stockholm Marathon den 30 maj. Redan ett halvår tidigare, den 1 december, nådde anmälningarna maxgränsen 18500 löpare. Eftervärlden kommer att smacka kritiskt med tungorna åt detta självplågeri. En detalj säger mycket: Den rutinerade maratonlöparen vet att tejpa bröstvårtorna med skavsårsplåster för att de inte ska nötas blodiga mot tröjan. Solsting, skavsår, kräkningar, huvudvärk, ledbesvär och vätskebrist tillhör också de risker löparna utsätter sig för frivilligt och mot avgiften 735 kronor. Nog känns det som något som börjar på g och slutar med alenskap!

Alla dessa maratonlopp runt om i världen är inspirerade av historien om budbäraren Feidippides som för 2500 år sedan ska ha sprungit från byn Marathon till Aten för att berätta att atenarna slagit perserna. När han flämtat ur sig den glada nyheten föll han ihop och dog på fläcken. Jamen, det är ju precis det jag hävdar: Detta är inte nyttigt! Det är en mara!

Sträckan 42195 meter är helt sjukt lång att gå, för att inte tala om att springa.

Tänk dig att du vid Stadion råkar möta en kompis som föreslår en promenad längs Valhallavägen och sedan runt Gärdet.

–Fint, säger du, det blir en rejäl bensträckare!

–Och sedan går vi längs hela Strandvägen förbi Norrmalmstorg och vidare längs Kungsan och förbi Gamla stan till Slussen, säger kompisen.

–Oj, det blir långt, men då kan jag ta tunnel- banan hem…

–Tunnelbana? Nej, vi går vidare längs Söder Mälarstrand och över Västerbron…

–Du skämtar!

–…Norr Mälarstrand, Stadshuset, Vasaparken, Odengatan och så tillbaka hit från andra hållet på Valhallavägen.

–Du ÄR galen! Varför skulle vi irra runt hela stan sådär när det finns kollektivtrafik?

–Det där var bara första varvet, säger kamraten. Futtiga 20 kilometer. Jag tänkte självklart att vi genast skulle gå rundan en gång till för att kolla intrycken från den första. Eller förresten, vi skulle kanske springa hela vägen från början. Har du tejpat tuttarna?

–Taxi, taxi!