Klimatsamtalen i Köpenhamn 2009 blev en besvikelse, och inte heller någon av de efterföljande förhandlingarna betecknas som framgångar. I november är det dags för nästa klimatmöte, i Doha i Qatar. Enligt en studie vid Göteborgs universitet och Columbia University i New York, som publicerats i vetenskapstidskriften PNAS, är också de förhandlingarna på förväg dömda att misslyckas.

Orsaken går att hitta i det övergripande målet. FN har vänt sig till vetenskapen för att få fram den maximala temperaturhöjningen som jorden anses klara av innan den globala uppvärmningen blir riktigt farlig. Tröskelvärdet har bestämts till två grader över jordens medeltemperatur i förindustriell tid. Världens länders utsläpp får alltså inte leda till en uppvärmning över den tröskeln.

Problemet, enligt miljöforskarna Scott Barrett och Astrid Dannenberg, som är forskare vid Göteborgs universitet, Handelshögskolan, är att det finns för stor osäkerhet kring om den kritiska gränsen verkligen ligger vid två grader. Vi vet inte säkert att det är farligt att överträda gränsen.

– Jag har aldrig läst en forskningsrapport som slår fast att just två grader är den kritiska gränsen, och uteslutit att det ligger på 1,9 eller 2,5, säger Scott Barrett.

Forskarna gav olika försöksgrupper i uppdrag att komma överens för att nå gemensamma mål. När det rådde osäkerhet kring var gränsen låg som man inte fick överträda för att undvika negativa konsekvenser, då kom försöksgrupperna i stället överens om lägre mål än om de var säkra på var gränsen skulle dras. Dessutom blev summan av uppoffringarna de olika deltagarna åtog sig lägre än vad som behövdes för att nå målet, och de var också mindre benägna att hålla sina löften. Liknande beteenden märks också i klimatförhandlingarna, enligt Scott Barrett.

– Vår forskning visar att om det skulle finnas en röd linje, och vi visste var den låg och att det skulle få katastrofala följder om vi gick över, skulle världen kunna enas för att undvika gränsen. Men om det finns osäkerhet kring var linjen går kollapsar samarbetet, säger Scott Barrett, som också är ordförande för Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi.

Eftersom vetenskapen inte kan ge ett säkert tröskelvärde bör klimatförhandlarna själva skapa ett system med säkra negativa konsekvenser om målet inte nås, enligt Scott Barrett.

Han lyfter fram Montrealprotokollet från 1987, där världens länder lyckades minska utsläpp som förstör ozonlagret, som ett positivt exempel. Då kom man överrens om handelsrestriktioner mot länder som inte bidrog.

– Jag rekommenderar inte exakt samma recept nu. Men vi måste tänka strategiskt, och förändra ländernas incitament att handla.

FN:s klimatsamtal i Köpenhamn 2009 nådde inte fram till några avgörande beslut, trots toppmöte mellan USA och EU. Forskaren Scott Barretts menar att det behövs starkare incitament för världens länder att komma överens om minskade utsläpp, annars blir det få framgångar.