Knappt har EU:s handel med utsläppsrätter för industrier och kraftbolag sjösatts innan idén om ett liknande system för privatpersoner dyker upp i klimatpolitiken. Grundtanken om en handel med individers koldioxidutsläpp är inte ny, men nu är frågan väckt på hög politisk nivå.

Den brittiske miljöministern David Miliband har låtit utreda frågan och är tänd på systemet. Det är enkelt att förstå och belönar sparsamhet, sade han när han tog emot utredningen före jul.

Inom fem år kan britterna få sina första kol-kreditkort, har David Miliband sagt.

Utredningen, som gjordes av Centre for Sustainable Energy, understryker att det finns en lång rad frågetecken att räta ut innan systemet kan bli verklighet. Risken för bedrägerier och hur man identifierar rätt kontoinnehavare är två av dem. En annan fråga är om även barn och mycket gamla ska ingå i systemet.

Däremot borde det inte vara omöjligt att hantera de stora mängder information som måste registreras för varje individ. Dagligvarukedjan Tesco samlar årligen in 50 miljarder uppgifter från sina 12 miljoner kunder med medlemskort, konstaterar rapporten.

I korthet går systemet ut på att invånarnas gemensamma utsläpp får uppgå till en viss mängd. Den delas rättvist så att var och en får rätt till lika stora utsläpp i form av individuella utsläppsrätter. Meningen är att totala mängden utsläppsrätter successivt stramas åt, så att mindre och mindre koldioxid släpps ut. Idag orsakas 40 till 50 procent av de brittiska utsläppen av befolkningen.

Den som till exempel ska göra en lång flygresa får snabbt slut på utsläppsrätter, men kan då köpa fler av någon annan som lever koldioxidsnålt.

I Sverige finns ett nymornat intresse för frågan, men ingen som egentligen driver den. Miljöminister Andreas Carlgren säger att han kommer att följa diskussionerna om sådana här sätt att främja individers medvetenhet om klimatpåverkan.

–Jag vill inte i detta läge utesluta några styrmedel som kan minska utsläppen, hälsar han via sin pressekreterare.

Även miljöpartiet tycker att upplägget är intressant, och kommer att ställning till om partiet ska driva frågan om ett liknande system i Sverige.

–Jag personligen tycker att det är ett spännande verktyg med positiva effekter. Det tydliggör individens ansvar, och det blir lättare att se hur stora individuella koldioxidutsläpp som är rimliga globalt, säger Per Bolund, riksdagsledamot för (mp).

Men det är ett helt nytt styrmedel, så det tar kanske tio år innan det verkligen fungerar, resonerar han.

Svenska Naturskyddsföreningen, SNF, är anhängare av handel med utsläppsrätter och ser gärna att konceptet vidareutvecklas. Koldioxidskatt rakt av på hushållen, som det fungerar nu, är förmodligen mer effektiv, men mer abstrakt och svårförståelig. Personliga konton är en spännande idé, framför allt av psykologiska skäl, tycker Svante Axelsson, generalsekreterare vid SNF.

–Det blir tydligt vilka restriktioner som bör gälla varje person. Man synliggör sin egen livsstil i den typen av tänkande. Det har också en intressant fördelningspolitisk effekt, eftersom de som inte nyttjar sina utsläppsrätter får pengar av dem som kör mycket bil.

Det leder till en väldig medvetandehöjning, tror han. Sätter man pris på koldioxid så får man en effektiv styrning av utsläppen.

–Det är intressant att det för närvarande öppnar sig diskussioner för flera ”koldioxidbubblor” över huvud taget, en trafikbubbla, en industribubbla och det här är en möjlig bubbla, säger Svante Axelsson.



Fakta

Den enda ”bubbla” som nu finns är EU:s handelssystem, där industrier och kraftbolag har fått så många utsläppsrätter att de inte leder till reella minskningar av koldioxidutsläppen.

Men systemet revideras och signalerna från kommissionen hittills är att antalet utsläppsrätter kommer att bli väsentligt färre i framtiden. Med ett minskat antal utsläppsrätter blir det dyrare att släppa ut ett ton koldioxid, och mer lönsamt att åtgärda utsläppen istället för att köpa nya utsläppsrätter.