Den tidigare amerikanske vicepresidenten, numera miljöaktivisten Al Gore på storbildsskärm vid Sergels torg i Stockholm.
Al Gore anländer med bil till en sidoingång på tv-huset på Gärdet och slussas snabbt in i en sminkloge. Fyra timmar senare ska han åka till flygplatsen igen. Dessförinnan ska han avverka sex tidningsintervjuer, sitta i Stina Lundberg Dabrowskis soffa, äta vip-lunch med bland andra Lars Leijonborg och utfrågas på Kulturhusets internationella författarscen.
SvD får dela på honom under exakt tolv och en halv minuter med Göteborgs-Postens reporter, som dessförinnan skällt ut Gores pr-människor för de kaosartade förhållandena.
Vilken fråga är han allra mest trött på att få under sitt ständiga turnerande, vill GP först veta.
– Alla frågar vilken fråga jag är mest trött på, så det är just den, skojar han, men skämtet går inte riktigt hem så han fortsätter:
– Det finns ingen fråga som jag blir trött och kräkfärdig på eftersom jag har ett uppdrag som inte tillåter mig att bli trött.
Lika bra då att riva av den fråga han med största sannolikhet fått under varenda intervju han gett de senaste åren: tänker han ställa upp i presidentvalet igen?
– Jag har inga planer på att kandidera igen. Jag har inte helt dömt ut möjligheten att göra det någon gång i framtiden, men jag bedömer det inte som troligt.
Du brukar prata om din kamp i klimatfrågan som en skyldighet, som ett högre kall, är det då inte din skyldighet att försöka nå den mäktigaste positionen i världen för att verkligen kunna förändra?
– Jag känner en skyldighet att göra allt jag kan för att lösa klimatkrisen. Det som känns rätt att göra just nu är att övertyga så många som möjligt på gräsrotsnivå.
Al Gore är en mycket slipad men också vänlig person. Hans bok En obekväm sanning, som med sina många bilder och stora bokstäver mest påminner om läromedel, kom för några veckor sedan ut på svenska och är skälet till hans Sverigebesök.
Det har bara gått ett halvår sedan hans senaste blixtvisit, då han var här för att marknadsföra sin film med samma namn och innehåll, men en hel del hänt sedan dess. Under den milda vintern har klimatfrågan fått sitt stora genombrott i Sverige, FN:s klimatrapport har en gång för alla slagit fast att det är ”högst sannolikt” att människan bär skulden till klimatförändringarna, EU har satt upp nya mål om minskade koldioxidutsläpp. Till och med Gores ärkerival George W Bush har så smått börjat låta som en miljövän.
Dessutom har Gore vunnit en Oscar. Han sticker inte under stol med att han tror att han själv har en del i de förändrade attityderna.
– Jag tror att Moder natur själv har varit en kraftfull faktor i att övertyga folk om att vi måste agera mot hotet. Jag hoppas att mina ansträngningar spelat en liten roll, att fler sett sambanden på grund av arbetet som jag har gjort.
Det är inte första gången som det allmänna miljöintresset ökat, men Gore tror att det den här gången är här för att stanna. Som belägg för det ser han att storföretagen nu börjar anpassa sig och bli miljövänligare. Även i USA anser han att stora förändringar är på gång.
– Absolut. Det är verkligen en stor rörelse nu. Jag var och vittnade i kongressen förra veckan. De demokratiska ledarna i båda husen vill stifta lagar om minskning av koldioxidutsläpp, så ja, det händer saker. Det är inte tillräckligt men det går åt rätt håll.
Al Gore har ofta berättat om sitt eget uppvaknande. En aprildag 1989 såg han sin sexåriga son Albert flyga tio meter genom luften efter att ha blivit påkörd av en fortkörare efter en baseballmatch. Sonen blev efter en lång kamp helt återställd. Med tydliga religiösa förtecken beskriver Al Gore det i sin bok som att inte bara hans egen familj fick en ny chans, utan också att han upplevde att han själv fick en skyldighet att skydda det som verkligen är viktigt. Al Gores klimatmission var född.
Under många år har han rest runt med sin diabildsföreläsning, sedermera powerpointpresentation, som häromåret blev film. Han tror själv att han hållit föredraget över tusen gånger.
Gore lägger i sin kampanj allt krut på ett enda miljöproblem: Den globala uppvärmningen.
Hans budskap är enkelt: De utökade utsläppen av koldioxid förtätar atmosfären vilket gör att jordens värmestrålning inte tränger ut i universum i samma utsträckning som tidigare. Resultatet blir en global uppvärmning, med katastrofala följder för miljön, som extremt väder, torka och översvämningar.
Vad hände med de andra miljöfrågorna, som övergödning, utfiskning och den minskande biologiska mångfalden?
– De är alla kopplade till klimatkrisen. Den mest känsliga delen av jordens miljö är den väldigt tunna atmosfären. Jag ser klimatkrisen som symptomet på en underliggande orsak, nämligen kollisionen mellan den industriella civilisationen som vi för tillfälligt organiserar den och jordens ekologiska system.
Al Gore har, även av personer som stödjer honom i sak, anklagats för att ta i för mycket i sin kamp och bedriva skrämselpropaganda. Han säger sig vara medveten om risken.
– Jag tycker inte att det är en rättvis anklagelse, men jag tycker att oron för den är berättigad. Det är sant att man om man inte är försiktig kan måla upp en fara i sådana dramatiska termer att folk blir paralyserade i stället för att göra något åt saken. Men jag är noga med att inge hopp. Jag är väldigt hoppfull själv.
