I månader har statsministrar och presidenter i sina högtidstal talat om hur viktigt det är för världens människor att enas om ett kraftfullt och rättvist klimatavtal i Köpenhamn. För EU har frasen ”legalt bindande” dessutom varit särskilt viktig.

Efter ett dygn i Köpenhamn hade de högsta politiska ledarna i de viktigaste utsläpparländerna enats om ett urvattnat förslag. Sent på fredagskvällen sade president Obama att det fanns en uppgörelse med Kina, Indien, Sydafrika och Brasilien.

Först flera timmar senare var texten faktiskt klar. Och några av de viktigaste komponenterna som hade behövts för att minska klimathotet saknas.

• Tvågradersmålet kommer inte att nås.

• Siffror för hur mycket i-länderna ska minska sina utsläpp fram till 2020 saknas. Därmed saknas en plan för när de globala koldioxidutsläppen ska börja minska.

• Ingenting i texten anger att innehållet på sikt ska resultera i ett juridiskt bindande avtal, trots att det var EU:s viktigaste krav.

”Det är inte en perfekt överenskommelse och det når inte tvågradersmålet. Men de största spelarna är med”, konstaterade Fredrik Reinfeldt vid EU:s presskonferens frampå småtimmarna.

Förslaget till deklaration gick då vidare till plenum och vid fyratiden på morgonen kom domen från många av de många små utvecklingsländer som inte hade varit med i den begränsade krets av ledare som författat förslaget.

Stillahavslandet Tuvalus talesman Ian Fry beklagade inför de utvakade delegaterna att ”Tuvalu kan inte acceptera detta dokument”. En grupp u-länder med Venezuela i spetsen klargjorde att deklarationen producerats på ett sätt som obstruerade mot FN:s konsensusförfarande.

Sudans Lumumba Stanislaus Di-aping anförde överenskommelsen gav uttryck för samma värderingar som ledde till förintelsen.

Först på lördag vid lunchtid kunde mötet anta överenskommelsen, ”Copenhagen accord”, Köpenhamnsöverenskommelsen, som det nu är valfritt för protesterande länder att ansluta sig till.

Dokumentet ”noteras” under FN:s klimatkonvention vilket innebär att det kan tas upp för fortsatta arbete i de internationella klimatförhandlingarna. Överenskommelsens status är ingenting jämfört med den politiskt bindande deklaration som danske statsministern Lars Lökke Rasmussen satt som mål för konferensen.

Den som skulle omvandlas till ett juridiskt bindande avtal senast nästa år.

”En början, inte slutet”, sade Barack Obama från podiet i plenarsalen, medan Fredrik Reinfeldt några timmar senare beskrev hur EU kämpat för att klimatarbetet inte skulle backa.

”Alla borde vara glada”, sade Xie Zhenhua, chef för Kinas delegation till nyhetsbyråer efteråt.

Längre än så här kommer inte världen för närvarande. I Köpenhamn var det första gången som alla 192 länder skulle enas om hur deras koldioxidutsläpp ska hanteras. Det som står i Copenhagen accord är svagt men det är minsta gemensamma nämnare.

Gruppen med de fattigaste länderna, Afrikagruppen och små önationer riskerar att drabbas hårt av klimatförändringarna. För dem var det viktigare att hålla kvar vid Kyotoprotokollet som binder i-länderna till utsläppsminskningar. Dyrbar förhandlingstid gick åt till att övertyga motvilliga EU och USA att inte ”döda Kyoto”.

Oljenationer som Saudiarabien ser gärna att ett nytt klimatavtal dröjer.

Men framför allt styrde de två klimatsupermakterna USA och Kina utgången av mötet. De sköter hellre sina klimatåtgärder internt än genom att uppfylla ett internationellt klimatavtal. President Obama och premiärminister Wen Jiabao möttes i Köpenhamn och gjorde upp om svåra frågor.

I en sådan uppgörelse försvann EU:s i särklass viktigaste krav om att texten från Köpenhamn ska kunna utmynna i ett legalt bindande avtal. Strykningen accepterades även av EU-länder i den förhandlingsgruppen, säger en källa med insyn i förhandlingarna till SvD.

Klimathotet är en storpolitisk fråga, inte bara en miljöfråga. Det är en viktig förklaring till misslyckandet i Köpenhamn.