Vid en högst ovetenskaplig estetisk granskning av de två blockens klädval står det klart att alliansen har en större enhetlighet. Främst vad gäller färg. Det dystert vintergrå byts unisont mot en slags uppblött havrefraskulör när vårsolen tittar fram. De rödgröna finner sig däremot i en större röra, eller en friare brokighet, om man så vill.

Enligt Roberta Alenius, Fredrik Reinfeldts pressekreterare, är likriktningen inget annat än en slump. Hon meddelar också att statsministern själv inhandlar sina kläder. Självklart kan tyckas, samtidigt som han är ett av landets starkaste varumärken som i alla lägen representerar Sverige.

–Man kan ju undra varför han har Bosskostymer med felaktiga slag. Han borde sy upp sin garderob istället, säger designern och kostymskaparen Camilla Thulin som stajlat politiker sedan 2002, då det var Lars Leijonborg som fick en ”något mjukare stil”.

–Det är svårare för vänsterfalangen att klä upp sig i Guccikostymer. Nu senast var det Mona Sahlin som satt där intet ont anande med sin, vad hon ansåg vara, en sosseväska. Hennes rådgivare borde ha fattat hur illa det skulle uppfattas att visa upp sig med en 6000-kronorsväska. Hade jag varit Mona hade jag ifrågasatt medarbetarnas mediala kompetens med tanke på att jantelagen regerar här och Mona är landets mest exponerade person, säger Camilla Thulin.

Att ens diskutera kläder ur ett kommunikativt perspektiv, är ganska ovanligt i Sverige. Ändå är de flesta smärtsamt medvetna om hur det känns att ”vara fel”. Att nyttja excesser bland kulturkoftorna eller hemsytt på Stureplan – blir till en varig piercing i folkhemsfettet.

Men det finns alltså mycket mer att önska av svenska politiker och deras klädval och dessutom är det tunnsått med personliga markörer som Margaret Thatchers obligatoriska pärlhalsband eller François Mitterrands ständigt fladdrande halsduk. Trots det beskriver journalisten Barbro Hedvall i boken Stil & politik Centerledaren som en ”smyckoman”: ”Maud Olofsson tillhör arten som så fort hon får syn på en butik går in och aldrig lämnar den utan något inköp. Intrycket är ständiga överraskningar, lite som centerns nya politiska kurs”.

Enligt Camilla Thulin är det dåligt med kvinnlighet, i alla maktens korridorer. Detta kan härröras till maktens lika trubbiga som patriarkala språk, som gör att kvinnor ”inte vill sticka ut”, utan väljer en strikt förpackning av manligt snitt. Samtidigt är de kommunikativa koderna för att klassindela folk lika gamla som människan själv. På vägen har man förvisso bytt ut guldbroderier och rustningslika axelpartier mot strikta kostymer och återhållna dräkter, men syftet är detsamma – att signalera makt.

En som studerat det estetiska maktspelet på djupet är folklivsforskaren och författaren Bo Lönnqvist, som bland annat skrivit boken Maktspel i kläder – om det osynligas kulturella anatomi.

–Min poäng är att det inte egentligen är valet av plagg som utgör maktens språk, utan i vilket sammanhang det utövas. Och att det många gånger avslöjar obehagliga sanningar.

Vad säger du om Mona Sahlin som valde att i bild visa upp en 6000-kronorsväska?

–Det är en vanlig föreställning att allt ska vara medvetet, men det tror jag inte i det här fallet.