Still going strong. Ingvar Carlsson propagerar för euron tillsammans med EU-kommissionären Margot Wallström sommaren 2003.

Redan när Kjell-Olof Feldt avgick från finansministerposten i samband med regeringskrisen 1990 och ett år senare publicerade sin bok Alla dessa dagar lovade Ingvar Carlsson att så småningom ge sin version.

Det gör han nu med besked. I Så tänkte jag (Hjalmarsson & Högberg) skildrar Carlsson på över 630 sidor sin tid som statsminister mellan 1986 och 1996. Och ett återkommande tema är Kjell-Olof Feldts svek.

I stället för att självkritiskt ta sitt ansvar för att regeringen tappade kontrollen över ekonomin har Feldt i sin bok och andra sammanhang enligt Carlsson klagat över att han inte fick föra den politik han ville:
”Sanningen är att han varken för mig eller regeringen presenterade en alternativ finanspolitik eller ett radikalt sparprogram som skulle kunna komma till rätta med balansproblemen”, skriver Ingvar Carlsson och beskriver Kjell-Olof Feldt som närmast handlingsförlamad det sista året. Feldt hade tröttnat, han hade bett att få lämna regeringen långt innan regeringskrisen kom.

Och när Kjell-Olof Feldt kom med sin bok inför valet 1991 så slutade Ingvar Carlsson att försvara honom inför sina egna medarbetare. Där skrev den förre finansministern att socialdemokraterna mer eller mindre bluffat om det ekonomiska läget i valrörelsen 1988.
”Varför satte han detta vapen i händerna på socialdemokraternas motståndare? Varför väntade han inte med publiceringen till efter valet”, frågar Ingvar Carlsson som fortfarande inte fått någon ”förklaring till det som jag upplevde som ett stort svek”.

Förutom den sista tiden var annars samarbetet dem emellan gott. När exempelvis Feldt ställde ultimatum att han skulle lämna regeringen om Anna-Greta Leijon kom tillbaka som statsråd efter valet 1988 så var det en av huvudförklaringarna till att Leijon aldrig kom in i regeringen igen.
Carlsson hade lovat Anna-Greta Leijon en ”tung statsrådspost” igen om socialdemokraterna vann valet, sedan hon tvingats avgå efter att som justitieminister ha skrivit ett rekommendationsbrev till privatspanaren Ebbe Carlsson som försökte hjälpa polisen att hitta Olof Palmes mördare.

I sak är han numera övertygad om att överhettningen i slutet av 1980-talet och den åtföljande utdragna ekonomiska krisen berodde på avregleringen av kreditmarknaden 1985. Den våldsamt ökade utlåningen skulle ha motverkats genom att ”den fasta växelkursen borde ha släppts och följts av en kraftig räntehöjning”.
Socialdemokraterna förlorade valet 1991 men blev ändå djupt involverade i att försöka rädda just den fasta valutakursen. Carlsson beskriver hur krisförhandlingarna gick till och här blir det särskilt tydligt hur illa han tycker om skildringens onda genius, den dåvarande moderate partiledaren Carl Bildt.

Kulturkrocken mellan den i Carlssons ögon nonchalante nye statsministern som ville prata ”nuffror” ledde till vredesutbrott som finns ordagrant återgivet. Liksom hur folkpartiledaren Bengt Westerberg räddade de fortsatta samtalen genom att skämtsamt leka pressfotograf och plåta alla arga miner. Nu föll ändå kronan efter ett uppehållande försvar som kostade hundratusentals jobb.

Av boken framgår också att Ingvar Carlsson hade svårt för LO:s dåvarande ordförande Stig Malm som ”han aldrig kände sig trygg i sin relation till”. Bättre var då kontakterna med de forna borgerliga partiledarna Ulf Adelsohn (m), Bengt Westerberg (fp) och Olof Johansson (c).
Carlsson antyder till och med att socialdemokraterna och moderaterna skulle ha kunnat göra upp om Ulf Adelsohn fortsatt som oppositionsledare: ”Hade vi tillsammans förmått utveckla ett samarbete över blockgränsen?” frågar han sig.

Anders Jonsson
08-13 50 00, anders.jonsson@svd.se