Nej, nu är jag grundligt trött på alla dessa nymoralister som förmanar och förbannar en okunnig allmoge. Försyndelserna må växla med tidsandan, till exempel från fördömelsen av sexuell lusta, speciellt hos det kvinnliga könet, eller varningar för spriten och dess härjningar, speciellt hos underklassen. (Överklassens kopiösa supande var förstås av en finare och därmed dyrare sort. Ingen vanlig finkel där inte.)
Vår egen tids predikningar har dock det gemensamt med sina föregångare att man talar från en förment intellektuell och moralisk upphöjd och upplyst position till ”folket” som inte vet sitt eget bästa. Detta ”folk”, till vilket nymoralisten givetvis inte hör, måste fås att övervinna sin hagalenskap, att avstå från att inhandla ännu en pryl som vederbörande egentligen inte behöver. I själva verket finns en liknande pryl i någon kökslåda, den kan gott hänga med ett tag till. Men (pip) den är inte så snygg som dess ”formgivna” kusin. Spelar ingen roll, så länge den kan användas för sitt ändamål. Egendomligt nog tycks nymoralisten själv redan vara i besittning av den ”formgivna” prylen.
De som spyr eld och svavel över folkets hejdlösa överkonsumtion inreder gärna sina hem med ”avskalad, minimalistisk, sparsmakad” elegans. Beror det verkligen på omsorg om våra ändliga resurser? Eller är det ett sätt att visa att man minsann har råd? Denna förmenta ”enkelhet” är nämligen mycket, mycket dyr. Kanske är det därför som resten av oss föredrar ännu en obehövlig soffkudde med guldtofs från Indiska.
När våra väckelsepredikanter ivrar mot resursförstörelse och överkonsumtion är de troligen inte medvetna om att de stövlar runt i andra människors drömmar och fantasier om att ”ett annat liv är möjligt” – ett liv som dock inte har några likheter med nymoralisternas liv. Eller kanske har den det, utanverket till trots?
Jag kommer att tänka på mannen i Strindbergs ”Ett drömspel”.
I hela sitt liv har han drömt om att äga en fiskhåv med grönt skaft. Mirakulöst nog går drömmen i uppfyllelse – men blir till en besvikelse. Visst är skaftet grönt, men det är inte d e n gröna färgen, inte den gröna färgnyansen mannens själ trängtade efter. I grunden handlar det väl om allas vår paradisdröm om det ABSOLUTA, om det ouppnåeliga, som måste förbli ouppnåeligt, vi vet det. Men vi vet också att vi, allt efter våra olika förutsättningar, ändå måste streta oss fram längs olika och oländiga stigar mot målet. Skulle inte nymoralisten kunna slå följe med den som söker stilla sin oro genom att falla till föga för ännu en onyttig pryl?
En äkta kitschhund i porslin (med förgyllda öron), är kanske trots allt samma andas barn som den mest ”avskalade” av miljöer med soffbord i mörkt glas och, givetvis, släkt med fiskhåvens stång med ”fel” grön färg . Insikten om våra djupare likheter kunde kanske ge liv och substans åt nötta ord som gemenskap och solidaritet.
