Årtiondets viktigaste nyhet var ”Kinas framväxt.” Det är amerikanska Global Language Monitor som har räknat samman citat på sociala medier och 50000 sajter för medieföretag, främst engelskspråkiga. De sökte på meningen ”Rise of China” och liknande ordsammansättningar och fann att Kinas framväxt var 400 procent större än tvåan Irakkriget.

Inte konstigt. Medan väst kastat bort årtiondet på Sovjet 2.0 i Afghanistan och Irak har Kina målmedvetet cementerat sin väg till supermakt.

Men även om styrkeförhållandena svängt är den västerländska Kinadebatten sig rätt lik från tio år sedan: delad mellan en majoritet av Kinahajpare och en minoritet domedagsprofeter. På bokhandeln i Hongkong jag besökte häromveckan hade Kinasektionen titlar som ”When China rules the world – the rise of the middle kingdom and the end of the western world” men också ”The next 100 years” som förutspår att Kina kommer att splittras år 2020 (samma år som kommunistpartiet satt som mål att skapa ett medelklasssamhälle).

Miljöförstöringen är en fråga som leder många debattörer till en kombination av synpunkterna, som ekonomipristagaren Paul Krugman skrev efter en Kinaresa: ”Jag har sett framtiden, och den kommer inte att fungera”.

Tvärtemot de vanliga kinesiska klagomålen om orättvist kritisk mediebevakning fann Global Language Monitor att de flesta artiklar var positiva. Så man kan tycka att ledningen i Peking borde vara rätt nöjd. Den har ju trots allt lagt oräkneliga miljarder på evenemang som Peking-OS 2008 och Nationaldagsfirandet 2009 för att visa sin nyvunna styrka för omvärlden. Nästa bröstdunkning är 2010 års Expo i Shanghai, med en nota på drygt 300 miljoner kronor.

Men istället kommenterade förståsigpåare det som en ny västerländsk komplott. En kinesisk forskare sa till statligt styrda China Daily att väst nu ändrat strategi från kritik till smicker – för att ställa oresonliga krav att Kina ska bidra mer mot exempelvis växthuseffekten. Kinas ambassadör i England höll ett tal där han framhöll att Kina var ett uland med lägre BNP per capita än Namibia. Han sa att den gamle ledaren Deng Xiaopings gamla princip om att ”Taoguangyanghui”, fokusera på den egna ekonomiska utvecklingen och hålla sig borta från internationella rampljuset, fortfarande gäller.

Redan innan fiaskot i Köpenhamn skrev en kolumnist i China Economic Review att ”i klimatfrågan påminner Peking ibland om en sur tonåring som vägrar att lämna småskolan och det privilegium att vara oansvarig som barn har”. Inflytelserika Washington Post skrev att en ny världsordning kan ha fötts i Köpenhamn, en där de viktigaste besluten tas av Kina och USA. Källor till tidningen säger att ”avtalet hamrades ut mellan president Obama och premiär-minister Wen Jiabao” medan resten av världen lämnades att skriva på.

Kina var också det land som verkade mest nöjt med det som för andra ser ut som en global självmordspakt. Kinas chefsförhand–lare sa triumferande att de lyckats värna sina kärnfrågor ”vår suveränitet och nationella intressen.” Många hade hoppats att de även skulle ha haft med världens överlevnad på priolistan.