Bränd lera, porslin och glas är exempel på traditionella keramer - alltså oorganiska, icke-metalliska material.
Förutom de här enkla materialen finns i dag även specialkeramer som är mycket tåliga och uppskattade konstruktionsmaterial.
Till skillnad från sina släktingar är specialkeramer uppbyggda av noga utvalda och mycket rena grundämnen.
Metalloxider är framför allt hårda och slitstarka. Keramer baserade på aluminium, titan och zirkonium används bland annat i knivblad, höftproteser och tandimplantat samt elektronik.

Kiselbaserade keramer tål hög värme mycket bra. Kiselkarbid och kiselnitrid är material som bland annat används i värmesköldarna på rymdskyttlar, industriella skärverktyg och gasturbiner på flygplan.

Keramernas styrka kommer från att de är uppbygga av mycket små korn som hålls samman av starka krafter. Kornen bakas ihop under tryck och hög temperatur i en tillverkning som är känslig för orenheter och ojämn uppvärmning. Blir inte ytorna mellan kornen perfekta blir den mycket svagare
- ungefär som en sprucken keramikkruka.

Så görs de nya keramerna med elektronpulsteknik

1. Ingredienserna till keramen blandas som ett pulver som är flera tusen gånger finare än sandkorn.

2. Pulvret värms upp till 1 500 grader under kort tid med hjälp av kraftiga elektriska strömmar och under högt tryck. Pulverpartiklarna ”smälter” samman till små korn mycket snabbt. Det ger starkare keramer jämfört med tidigare tillverkning som gav färre och större korn. Kornen kan dessutom rulla mot varandra så att det unika materialet blir ”flytande” och helt formbart..

3. Genom att noga avpassa tryck och temperatur i provet går det sedan att få kornen att växa på längden. De fungerar som armering och materialet bli segare och tål belastningar bättre än andra keramer.