”En regering som blir passiv och stillastående får förr eller senare problem. Väljarna förväntar sig nämligen och det med rätta att en regering ska klara av att både styra och utvecklas.”

Vem skulle uttrycka sig så? Någon med syfte att förstärka bilden av att regeringen Reinfeldt har blivit trött, uppgiven och tappat styrfarten?

Kanske det, men också Moderaternas nya partisekreterare Kent Persson som skrev så på sin blogg i söndags, dagen innan regeringen presenterade sin vårbudget.

Att Sofia Arkelsten har gjort sitt som partisekreterare är inte överraskande. Hon lyckades på sina knappa två år skada det varumärke som Fredrik Reinfeldt och förre partisekreteraren Per Schlingmann hade byggt upp. I hög grad har projektet de Nya Moderaterna handlat om att vända på gamla föreställningar om Moderaterna. En slogan som ”Det nya arbetarpartiet” är ett av de tydligaste exemplen.

Och i höstas antog Moderaterna ett nytt idéprogram, med bland annat den här formuleringen:

”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat.”

Läser man programmet väldigt noga så handlar stycket inte nödvändigtvis om Moderaternas historia. Men Sofia Arkelsten lyckades med sina kommentarer bekräfta meningsmotståndarnas bild av att Moderaterna försöker skriva om historien. På de sociala medierna hade motståndarna kalas, och ironiserade om allt från att Moderaterna var först på månen till att partiet startade den arabiska våren. Fredrik Reinfeldt tvingades distansera sig från formuleringarna i programmet:

”Vi har ingen lust att förvränga något eller att ta åt oss äran för något som vi inte har anledning att ta åt oss äran för.”

Så bytet till Kent Persson är helt enkelt en sorts varumärkesvård. De nya Moderaterna är Fredrik Reinfeldts partipolitiska stordåd, och skall icke förlöjligas.

Med Kent Persson får Moderaterna en partisekreterare som faktiskt brinner för den förnyelse som Reinfeldt har initierat. Perssons frispråkighet har gjort honom uppmärksammad och han har bland annat hävdat att Moderaterna måste bli bättre på välfärdspolitik.

Men Perssons mest radikala idé är en annan: Miljöpartiet borde sitta med i alliansregeringen. Lyckas Persson förverkliga det så är det något helt nytt i svensk politik. Kanske som att vara först på månen.