Den europeiska civilisationens vagga är så högt belånad att den hotas av bankrutt, sägs det. Spekulanterna slår mynt av osäker- heten. Tyskland snålar med solidariteten och pekar finger åt grekerna som fuskat med bokföringen. De svarar argsint med att återuppliva minnet av historiens många oförrätter. Så återanvänds de populära stereotyperna om Europas folk. Bekvämt bekräftas våra förutfattade meningar om varandra. Allt förefaller bekant och därför trovärdigt.

Som jag uppfattar det är dagens grekiska drama ingen enkel upprepning av det gamla vanliga. Gamla tabun faller och i bästa fall förebådar detta inledningen till något helt grundläggande nytt, både i Europa och i Grekland.

På ett europeiskt plan har den grekiska krisen blottlagt obalansen i eurosamarbetet mellan en gemensam, överstatlig penningpolitik och nationell finanspolitik. Den har diskuterats teoretiskt i 20 år och Jacques Delors, en av eurons fäder, kritiserade den svagheten redan före Maastrichtfördraget. Men ingen ville lyssna när han efterlyste en ”ekonomisk regering” i EU. Istället fick vi en ”stabilitetspakt” som vilar på förutsättningen att alla respekterar den.

Idag när inte bara Grekland utan de flesta länder struntar i pakten återkommer frågan på allvar om starkare samordnad finanspolitik, nu under mycket besvärligare omständigheter. Idag är problemet inte bara teoretiskt och lösningen innebär antagligen krav på ännu en revision av EU:s fördrag, när just Lissabonfördraget mödosamt kommit på plats.

I Grekland inleder Giorgios Papandreou ett reformarbete som syftar till en fundamental modernisering av landet. En helt enorm arbetsuppgift för att hämta upp årtionden av försummelser. Orkar han få igång en sådan kulturrevolution i Grekland?

Rapporteringen säger att statsskulden överstiger 100 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Kanske det. Men vad är BNP i ett land där den informella, svarta ekonomin vanligen uppskattas till motsvarande en tredjedel av BNP? Den underjordiska delen som berövar staten skatteintäkter omfattar inte bara välbärgade kate-gorier utan också stora grupper i de breda folklagren. För dem erbjuder den svarta ekonomin ett nödvändigt skyddsnät i åtstramningstider.

Papandreou vill också angripa korruptionen och det utbredda fenomen som kallas klientilism där makthavare på olika nivåer gynnar sina lokala vänner och släktingar. Även detta system har rötter i folkdjupet.

Styrkan i den svarta ekonomin, korruptionen och klientsystemet avspeglar statens svaghet. Däri ligger förmodligen den allra största svårigheten för Papandreous reformarbete. Den grekiska nationen är gammal, men den grekiska nationalstaten är en ung och bräcklig konstruktion. En skapelse av Europas gamla stormakter, utformad efter importerade centralistiska militära idéer och med traditionellt svag auktoritet.

–Om vi inte ändrar oss går vi under, dundrar Giorgios Papan-dreou. I det grekiska dramat hotar alltid den stora katastrofen.