Just där sätter han fingret på den yttersta förklaringen till att så många av hans S-märkta ministerkolleger i dag jobbar för det privata näringslivet.

Förr skulle en minister efter åren i hetluften följa utstakade reträttvägar till landshövdingsstolar eller uppdrag inom kooperationen. I dag lämnar fler politiken mitt i livet och vill då behålla inkomst och inflytande. Känslan av livslång plikt mot ett ideal har förbytts mot en mer tjänstemannalik inställning. Man sliter i toppen i några år, bygger sitt cv, går vidare.

Visst finns det fortfarande en speciell laddning när framstående socialdemokrater gör flagranta övergångar till kapitalet. Som när Thomas Östros i våras blev klar som ny vd för Bankföreningen. Men de flesta inom både politik och näringsliv tonar ned dramatiken. Det är en ny tid. Svenskt samhällsliv internationaliseras.

En nyare trend är att näringslivet även intresserar sig för blå politiker. Tidigare var det bara toppsossar som värvades. Som vice statsministrarna Odd Engström och Jan Nygren eller förre näringsministern Björn Rosengren. Män med lång erfarenhet av det politiska spelet och med goda kontakter in i en maktapparat där S-styret var norm. Numera konkurrerar alliansen om att vara statsbärande och då blir även personer som före detta näringsministern Maud Olofsson (C) hårdvaluta.

Men det finns fler saker som gör politiker populära i styrelserummen. En ex-minister är bra på byråkratins processer och på att fatta snabba beslut. Det finns också en tyngd i forna politikers namn. Fastighetsbolaget Wallenstam har både Erik Åsbrink och Ulrica Messing i styrelsen. Inte fel när man förhandlar med ett kommunalråd ute i landet om att få köpa loss en åtråvärd tomt.

Det finns sannolik ett mått av prestige också. Det är en fjäder i hatten att kunna stoltsera med en ”Former Finance Minister of Sweden” i styrelsen. Pär Nuder kan nog både öppna dörrar åt EQT och ge riskkapitalbolaget råd om hur man ska hantera jobbiga frågor.

Vad får då Nuder och de andra lobbyisterna tillbaka? Det enkla svaret är pengar. Andra förklaringar är att de får behålla känslan av att uträtta något viktigt och samtidigt testa något nytt. Och det utan massmediernas tryck eller risken att förlora jobbet var fjärde år.

Två slutsatser är lätta att dra. De största talangerna räcker inte automatiskt upp handen när Partiet kallar. De kan ha fullt upp med att hjälpa bankdirektörer eller riskkapitalister. Och den gamla skolans S-pensionärer, som likt Bengt Göransson hänger på ABF-huset med en tygkasse i handen, är en utrotningshotad varelse.