Jag är en utpräglad ”jag ska aldrig-människa”. Kan knappt minnas allt jag aldrig skulle ha gjort: sminka mig, gå i högklackat, röka, spela golf, dricka sprit, skaffa barn… Länge var jag också emot äktenskapet. Inte andras. Men själv tänkte jag minsann aldrig göra något så urbota reaktionärt… ända tills jag för två år sedan stod med min älskades (då sedan femton år tillbaka) hand i min och inför vigselförrättaren och alla våra vänner lovade att fortsätta älska honom.

I dagarna kommer Maria Svelands och Katarina Wennstams antologi ”Happy happy – en bok om skilsmässa” ut och i samband med det har en debatt om huruvida äktenskapet är ett antifeministiskt projekt blossat upp. Det var det otvivelaktigt en gång i tiden. Men i dag? Jag har svårt att se att jämställdheten i ett förhållande skulle avgöras av ett vigselbevis. Min man handlade och lagade mat och jag tvättade och städade när vi var sambos och så har vi fortsatt som gifta. Vår dotter var vårt gemensamma ansvar då som nu. Och att båda ska ha utrymme för både jobb och fritid, gemensam och egen, är fortsatt en självklarhet. Däremot har det förenklat för oss rent juridiskt, nu slipper vi ha ångest för de där papperna vi aldrig skrev fast vi visste att vi borde. Och så var det fint med bröllop förstås.

Två av mina vänner gifte sig häromdagen. Det var en av det här årets sista varma sommarkvällar och nästan inget öga var torrt. En glädjens kväll. För att bröllop är så vackert. För att det påminner oss om att störst av allt är ändå kärleken. Men också för att just de här två vännerna har älskat varandra i så många år men först nu kunde bli ett äkta par i lagens mening.

Mina vänner ”gifte” sig för första gången i en hemsnickrad och inte alls juridiskt bindande ceremoni redan när de var nykära för 25 år sedan. 1995 kunde de fira sin kärlek igen när det blev möjligt för homosexuella att ingå något så rosenskimrande romantiskt som registrerat partnerskap. Åtta år senare fick de rätt att adoptera (men ännu har så vitt jag vet inget land accepterat ett svenskt homosexuellt föräldrapar). 2005 fick kvinnor som är sambo eller registrerad partner med en annan kvinna rätt att inseminera och mina vänner kunde tillsammans med ett lesbiskt par bli föräldrar. Och så till slut för två år sedan trädde den nya könsneutrala äktenskapslagen i kraft som nu gjorde det möjligt för dem att inför alla oss som älskar dem svara ja på frågan om de vill fortsätta att älska varandra i nöd och lust och förklaras som äkta makar.

Jag håller med författarna till ”Happy happy – en bok om skilsmässa” om att vi behöver tvätta bort stigmat från skilsmässor. En skilsmässa kan vara en nödvändig process som leder till något bra och det har varit och är en viktig del av kvinnornas frigörelse. Jag har lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Men när solen gick ner över bröllopssällskapet och dagen långsamt övergick i ljummen augustinatt oroade jag mig inte dugg över att jämställdheten i mina vänners förhållande nu var hotad. Nej, rörd tog jag min mans hand och insåg att vi faktiskt bevittnat ett stycke nutidshistoria. Kärlekens seger över inskränkthet och enfald.