Sväng höger, sväng vänster, efter 400 meter har du nått vägs ände. Ajöss. För gott.

I sanningens namn har hon varit en räddare i nöden flera gånger. Eftersom det är tack vare henne vi lyckats slingra oss ur både små och stora städer, hitta närmaste genvägar över slättlandskap, genom skogar.

Jag talar om Tanten i Telefon, det vill säga mobiltelefonens finurliga gps-funktion som vi numera, av gammal vana, slår på det första vi blir lite osäkra. Men just däri ligger faran: Att kartan blir sannare än den verklighet vi kan se med egna ögon.

Som häromsistens när vi körde genom Småland och fick för oss att göra en hastig glasbruksrunda. Uppfyllda av minnen från tidigare turer när vi köpt fina glas, andra sortering, till billiga priser. Sagt och kört. Skrufs glasbruk visade sig ligga närmast, enligt kartan. Så vips hade vi knappat in Skruf och genast ljöd Telefontantens uppfordrande: Kör åt sydost, sväng höger, sedan sväng höger.

Just gps-direktivens initialskede är ett krux för den som knappt kan skilja på höger och vänster, mycket mindre på vad som är sydost eller nordväst eller vilket väderstreck man nu uppmanas att starta i. Jo, jag vet – man kan utgå från solen. Men just denna dag var det molnigt. Hur som helst rullade vi på, följde så fint ”sväng höger, efter 200 meter sväng vänster, efter ett hundra meter ta första avfarten i rondellen”. Just rondeller är förstås inte Telefontantens bästa gren, där låter hon lite väl myndig. Kan plötsligt ta i på skarpen: KÖR UT UR RONDELLEN totalt obekymrad om där verkligen finns en väg eller om en annan stackars bilist lyckats glida upp i ytterkurvan.

Riktigt hur vår Skruf-tur sedan utvecklades kan jag ägna resten av mitt liv åt att grubbla över, men vi uppmanades svänga höger och vänster i allt snabbare takt för att, slutligen, få beskedet: Ni har nu nått destinationen.

– Underbart, sa maken som enbart glodde på telefonen. Medan jag lyfte blicken – och insåg att vi stod mitt i en skog. Det slutmål som TT, Tanten i Telefon, talade om var en lada. En sån där eländig som säckat ihop på mitten för flera decennier sedan. Runt ladan – ingenting. Åtminstone inget ystert litet glasbruk där vi kunde köpa billiga glas vars defekter nästan inte syntes alls.

Jo, vi tog oss fram till slut. Att min bild av enkla hyllor med halvskeva glas visade sig vara stora köpcentrum, gigantiska lokaler för heldagsutflyktande turister, beror väl på samma sak som så mycket annat: Tiden har gått.

Frågan är vad som händer med oss människor, just medan tiden rinner undan? Om den tekniska utvecklingen, detta att vi ständigt är uppkopplade, gör att vi helt kopplar bort vår egen förmåga till att tänka, dra slutsatser. Eller att lära oss något nytt så länge Google nu finns. För att vi slutligen, jag kan riktigt höra hur Tanten i Telefon med extra skärpa i rösten dirigerar oss fram till det verkliga slutmålet: Sväng höger, sväng vänster, efter 400 meter har du nått vägs ände. Ajöss. För gott.

PS. Jo, vi hittade champagneglas till slut, klart prisvärda. Redo att användas för allt som vi kan hitta fram till, med eller utan Tanten i Telefon.