Första avsnittet handlade om Hagamannen.
Jag såg, och förstod ännu mindre än de där försommardagarna 2006 när jag gick runt i Umeå på de platser där övergreppen skett – innan rättegången började och man förde in huvudpersonen i sin slitna häktesoverall. Några minuter såg jag honom, innan dörrarna stängdes och vi journalister åkte ut.
Inte såg han ut som ett monster. Bara som en vanlig, blek och tagen medelålders man.
En som jag utan större fantasi kunde föreställa mig hade det som han i verkligheten också hade: sambo och barn och en vedstapel travad bakom husknuten.
Men han var också den som dömdes för våldtäkter och försök till mord.
Hagamannens historia är fylld av blod och skräck, det är första delen som vi inte får glömma. Först efter följer frågorna om hur han, en utåt sett stadgad familjefar, kunde begå brotten. Och tiga så länge.
Tv-filmen gav inga svar. I stället fick vi se just en hygglig och omtänksam man som ordnade barnkalas och bedyrade sambon sin kärlek. Ömsint och gulligt.
Vad lär vi av detta? Att det inte syns utanpå att våldtäktsmän begår våldtäkter, att de inte – för enkelhetens skull – är grönprickiga?
Men, det visste vi väl redan.
Eller är den nya lärdomen att det inuti varje hygglig småbarnsfar kan dölja sig en våldtäktsman, skenet kan alltid bedra, vi kan aldrig gå säkra?
Så är det inte heller. För att någon, oavsett kön, ska begå våldsbrott krävs att man passerar den spärr som de flesta av oss har. I slutet av tv-programmet gav en psykolog några exempel: Män som begår våldtäkter är ofta besatta av sexuella tankar och fantasier, de har svårt att hantera och kontrollera sin aggressivitet, framför allt i onyktert tillstånd.
Ingenting av detta kom fram i tv-versionen av Hagamannen.
Det enda anmärkningsvärda var väl när sambon reagerade på att hans kläder var blodiga. Ovetande om att han just begått ett av sina grövsta överfall.
Just den sekvensen fanns med i förundersökningen. Hur hans hemlighet för övrigt påverkade deras privata liv fick vi inte veta, ytterdörren har förblivit stängd, sambon har vädjat att man inte ska ta upp fallet.
På söndag sänds nästa avsnitt, om tragedin i Rödeby. Ska jag än en gång sitta där, bortkollrad av en dramaturgi som svindlade lätt förvandlar verklighet till såpa.
En annan tv-obegriplighet är skratten. Att folk flabbar i tid och otid. Som när Anders Borg var gäst hos Skavlan och tjöt av skratt – ja, karln nästan kiknade – när han skulle berätta att han mest äter omelett när han är ensam.
Dessutom, det tyckte han var lika skrattretande, bor han i studentlägenhet under arbetsveckorna.
Varför då? Snälla finansministern, kan du förtydliga det roligs. I alla fall för oss som inte tycker om omelett och som fått för oss att studentrum är till för studenter, inte ministrar.
