– Rena dårhuset, en skamfläck för svensk cancervård, säger hennes man Joakim Ersgård. Christinas mamma fick rycka in för att hjälpa henne i kontakterna med läkarna under hösten.
SvD berättade i torsdagstidningen om att chefen för Radiumhemmet, Ulrik Ringborg, ville dra ner på det psykosociala bemötandet i vården för att få mer resurser till driften av strålkanonerna. Christina Stormwall-Ersgård och många med henne anser dock att bemötandet på Radiumhemmet redan är under all kritik.

Mardrömmen började i september. Christina fick plötsliga smärtor i benen. Det gjorde så ont att hon nästan inte kunde gå. Hon åkte in akut till Danderyds sjukhus där läkarna sa att det rörde sig om en muskelinflammation.
En vecka senare är hon tillbaka på akuten. Det antiinflammatoriska läkemedlet har inte hjälpt och smärtan bara tilltar. Läkarna börjar misstänka en tumör i benet.
Christina skickas till Radiumhemmet. Ett ultraljud visar på en ofarlig cysta på äggstocken. Samtidigt görs ett stickprov i benmuskeln. Ortopeden konstaterar att det inte rör sig om en ortopedisk skada men vad det kan vara får hon inget besked om.

Tiden går utan att någon hör av sig. Till slut börjar hon ringa runt själv. Hon säger att hon talade med minst tio olika läkare utan att få något svar. Ingen visste något.
Telefontiderna är korta. Det är svårt att komma fram och ingen ringer tillbaka trots att hon lämnar meddelanden på telefonsvararen.
Veckorna går. Christina blev alltmer ledsen, arg och oroad.
– Rena Kafka, säger Joakim Ersgård.
Till slut kommer hon på att hon kan ringa ortopeden som tog stickprovet i benet. När hon äntligen får tag i honom, säger han:
– Det här ser inte bra ut. Jag ska se till att någon från Radiumhemmet ringer upp.

Dagen efter kallas hon till samtal. Ja, det är cancer, säger läkaren. Metastaser i benet.
Men eftersom det inte går att fastställa varifrån dottertumörerna kommer blir det oklart vilken specialistavdelning Christina ska tillhöra.
Tiden går. Först i början på november tar en läkare beslutet att sätta in strålbehandling för att lindra smärtan i benet. Sedan försvinner den läkaren ur bilden.
In kommer en ny läkare som säger att hon ska få cytostatika. Sedan försvinner också den läkaren ur bilden.

Ständigt nya läkare vid varje besök. Varje gång får Christina dra sin sjukdomshistoria på nytt och på nytt.
Vid ett tillfälle får hon en blodpropp i det redan onda benet som gör fruktansvärt ont. Trots att hon själv tidigt misstänker blodpropp tar det tre veckor innan någon tar hennes misstankar på allvar.
I mitten på december får hon en kvinnlig läkare som ska ta på sig huvudansvaret för hennes fortsatta vård. Men omvårdnaden blir till en början inte bättre för det.
– Det kändes inte som om hon visste vem jag var, säger Christina. Först efter ett par veckor fungerande kontakten någorlunda.

Hon stördes också över den bristfälliga informationen. Att inte få veta vilka biverkningar som var att vänta av de olika medicinerna. Allt sådant fick hon och hennes man själva ta reda på via internet.
Inte förrän hon för en dryg månad sedan remitterades vidare till Stockholms sjukhem blev vården personlig. Först då fick hon en läkare som engagerade sig och brydde sig på allvar.
– Det är en skillnad som dag och natt mellan Radiumhemmet och Stockholms sjukhem, säger Joakim Ersgård.
Särskilt uppskattar han att hans synpunkter tas tillvara och han får vara delaktig i vården av Christina.

Nu är hon utskriven på egen begäran för att vårdas i hemmet. Varje dag kommer personal från sjukhemmet och ser till henne. Det känner hon sig trygg med.
– Nu måste Christina komma till ro och inrikta sig på att slåss mot sin sjukdom. En cancerdiagnos är ett fruktansvärt slag i sig. Man orkar inte slåss både mot sjukdomen och vårdapparaten, säger Joakim Ersgård.