Aron Lönnholm föddes 15 veckor för tidigt men redan efter fyra dagar fick han komma upp ur kuvösen och in i mamma Jennys kängurusele. Nu är han tio veckor och pappa Freddy Olsson hjälper också till att bära. Om några veckor får Aron, som mer än fördubblat sin födelsevikt, komma hem.
Foto: CASPER HEDBERG
Lille Aron, tio veckor, tittar ut ur sin ”känguruficka” på pappa Freddy Olssons bringa. Bara överdelen av den fjuniga hjässan är synlig för omvärlden. Resten av kroppen ligger väl inbäddad – hud mot hud – med pappa Freddy. Egentligen skulle han fortfarande vila tryggt i mamma Jennys mage. Så blev det inte.
Aron skulle ha fötts den 18 september men kom till världen redan på nationaldagen, 6:e juni, 15 veckor för tidigt.
Trots sin bräcklighet, han vägde bara 718 gram när han föddes, fick han redan på fjärde dagen komma upp ur kuvösen och leva hud mot hud med sina föräldrar. Inbäddad i den kroppsnära gördeln får han tillbringa majoriteten av dygnets timmar i nära hudkontakt istället för i den sterila glaskupan.
– Det var lite läskigt i början. Han var ju så liten men man vande sig ganska snabbt. Nu känns det tryggt. Nästan som om vi tagit över personalens jobb, skojar Jenny Lönnholm när vi träffas på nyföddhetsavdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Akademiska är ett av de sjukhus som kommit längst med att tillämpa denna nygamla vårdmetod där det nyfödda barnet alltså bärs i en sele tätt intill någon av föräldrarna merparten av dygnets timmar. Metoden kommer ursprungligen från Colombia där den på 70-talet lyftes fram som ett alternativ till kuvösvård för de för tidigt födda barnen. I slutet på 80-talet började metoden att tillämpas även på svenska nyföddhetsavdelningar. Men hittills har den spelat en rätt marginell roll. Det har handlat om högst ett par timmars vård per dygn. Nu är metoden på väg mot en renässans i vården av för tidigt födda.
– Vi är på väg mot ett paradigmskifte där föräldrarna får ta över allt mer av ansvaret för vården av sina nyfödda. Kängurumetoden kan ersätta mycket av vården i kuvös. Den skapar tryggare barn samtidigt som den underlättar och påskyndar bindningen till föräldrarna, säger Uwe Ewald.
Han är professor på nyföddhetsavdelningen vid Akademiska sjukhuset, en av de ivrigaste förespråkarna för denna metod.
Senare års forskning har visat att metoden fungerar väl så bra som kuvösen – i vissa fall till och med bättre. Barn som vårdas med kängurumetoden har till exempel lättare för att behålla rätt kroppstemperatur och deras puls, andning och syresättning uppges fungera minst lika bra som om de hade vårdats i kuvös. Metoden medför också ofta att amningen kommer igång snabbare. Barnen som tillbringar sin mesta tid i kängurusele har också visat sig mer harmoniska. De gråter mindre och är inte lika smärtkänsliga som barn som vårdas på konventionellt sätt, separerade från sina föräldrar.
De nya rönen har redan förändrat praxis på nyföddhetsavdelningen på Akademiska sjukhuset.
Tidigare kunde det dröja tio veckor eller mer innan det för tidigt födda barnet kom ur kuvösen och upp till föräldrarna. Föräldrarna fick hålla sig i bakgrunden och bara titta eller hålla barnet korta stunder.
– Nu försöker vi få upp barnet i känguruselen så fort som möjligt. Gärna redan på förlossningen. Det har gjort att papporna känner sig mer delaktiga i barnets vård redan från början, säger Uwe Ewald.
Vissa undersökningar och behandlingar kan också göras med barnet vilande i selen.
Kängurumetoden har också förändrat personalens roll. Deras kompetens utnyttjas på ett annat sätt än tidigare.
– De har blivit mer av mentorer, lärare, säger Uwe Ewald.
Nu ska Världshälsoorganisationens riktlinjer för kängurumetoden uppdateras med Akademiska sjukhuset erfarenheter som bas. Ett första steg blir en europeisk konferens i ämnet i Uppsala i början av oktober.
