Han var mest skinn och ben när vi bar in honom på akutmottagningen. Av lungorna fanns inte mycket heller, skulle röntgenplåtarna visa. Ändå lättade han på syrgasmasken för att rikta politiskt färgad kritik mot burken med en viss brun läskedryck i handen på en av oss oroliga familjemedlemmar vid sjukhussängen. Ett sätt att muntra upp stämningen. Eller ett bevis på att patos och sinnet för satir var det sista som skulle lämna en man, vars alltför korta tid på jorden snart var över.

Det hade förstås hjälpt hälsan och lungorna om han inte bott i en risig byggbarack så länge. Om han inte slitit hund som rivare i asbesthus, dövat sinnena med alkohol och diverse substanser. Om han någon enda gång under alla åren efter skilsmässan, uppsägningen från jobbet och vräkningen från hyreslägenheten, uppsökt läkare eller socialtjänst.

Men stoltheten tog överhanden. Varför skulle han - stencool musiker som fram tills livskriserna levt ett normalt familjeliv och lönearbetat - förnedra sig i ett system med särskilda krav och villkorade träningslägenheter, enbart för att han en gång förlorat sitt hem?

Glöm det.

Han hade gett fingret till hela systemet som ryckt mattan under hans fötter. Säkert kurade en hel del rädsla, skuld och skam under den tvärsäkra ytan. Men resultatet blev att han, till familjens förtvivlan, levde sina sista år i mörkertalet av Stockholms hemlöshetsstatistik.

Jag diskuterar orsaker med andra stockholmare som hamnat utanför bostadsmarknaden. Deras historier är alltid fyllda av bakslag, förluster, sumpade möjligheter och bisarra moment 22-situationer i kontakt med myndigheter. Men också av imponerande driftighet och överlevnadskompetens i paradoxal kombination med orkeslöshet inför stora beslut.

I hemlöshetsdebatten ältar vi helst frågorna om missbruk, misskötsel och psykisk ohälsa. Som om det vore en naturlag att vissa ska stå utanför: Dålig giv i livet? Inte mycket att göra åt saken, här får du plats på ett härbärge så är tak över huvudet-garantin uppfylld.

Samtidigt behöver man bara lyssna på en drabbad, eller på någon av våra svenska forskare i hemlöshet, för att undra när vi ska leva upp till den grundlagsstiftade rätten till ett hem. Ett eget hem som en självklar rättighet, inte en belöning för gott uppförande.

Minsta gemensamma nämnaren i de drabbades högst individuella öden stavas brist på pengar och uppfångande nätverk. Kommunerna har ansvar för att ordna goda bostäder åt alla sina invånare. Så, kan vi inte bara bygga bostäder åt alla, även dem med minst resurser? ”Det är faktiskt komplicerat”, avfärdar ledande stockholmspolitiker min fråga.

I väntan på rättigheter hinner kära familjemedlemmar dö och människa ställas mot människa. Som vid kvarteret Grimman, Mariatorget, där flera insatser för hemlösa och missbrukare samlats. Det skapar oro bland dem som bor i kvarteret. ”Vi vet inte hur de tänker”, säger en upprörd småbarnsfar till DN. Han har hittat kanyler i sin trappuppgång och hävdar att närvaron av dem som inte har ett hem sänkt värdet på hans dito till noll.

I väntan på rättigheter får hemlösa med sin blotta närvaro utgöra inte bara urbaniseringens baksida, utan dessutom agera ofrivilliga termometrar på såväl bostadsmarknad som socialpolitik, klassamhälle och medmänsklig tolerans.