Han är stridslysten och fokuserad på att nå ända fram. Motgångar gör bara att han knyter nävarna ännu hårdare i byxfickorna. Något annat än att stå som vinnare när det verkligen gäller om knappt ett halvår föresvävar inte moderatledaren Bo Lundgren.
Naturligtvis har han betalt för att hålla partiet och valarbetarna på gott humör. Men för Bo Lundgren handlar det om betydligt mer än så. Han brinner för en, som han tycker, rättfärdig sak och segervapnet består av ett slags hemmagjord kan själv-politik. Att svenska folket inte skulle förstå sitt eget bästa är otänkbart. Om han bara får tid och tillfällen att förklara.
Var han får sin genuina övertygelse ifrån är inte lätt att bena ut. Ändå har jag fått en två timmar lång arbetslunch med honom på Miros kvarterskrog på Skeppargatan i Stockholm. Från matsedeln väljer han isterband.

Flera gånger under intervjun kretsar samtalet kring familjen. Inte så att han speciellt gärna vill berätta om sitt privata liv innanför hemmets väggar i den stora våningen på Östermalm. Snarare då om kopplingen mellan familjen, politiken och jobbet som partiledare.
Tillsammans med Lotta har Bo Lundgren två adoptivbarn. De är hans stora glädje och inspirationskälla. Hos dem hämtar han kraft, men det tar sin tid och då uppstår krockar.
- Barnen har förändrat mycket för mig. Livet har en annan mening än förut. Det är ansvarsfullt och fantastiskt roligt att få känna barns kärlek. Jag vill vara med dem så mycket som det bara går. Tyvärr räcker inte tiden.


"I riktigt unga år ville jag bli lokförare. Kristianstad var på den tiden Sveriges största järnvägsknut, vilket hade en väldig dragningskraft på mig", säger Bo Lundgren. Men mitt under vänstervågen på 60-talet bytte han spår och tog politisk ställning. Foto: Björn Larsson Ask

Bo Lundgren är känd för att vara energisk och arbeta i ett rasande tempo. I snitt en helt vanlig vecka blir det omkring 60 timmar. När det bränner till under valrörelsen handlar det bara om politik och att sova några timmar. Men som småbarnsförälder kan han aldrig räkna med att få sova på nätterna.
- Jag har funderat mycket på det. Inte minst när Carl Bildt ringde sommaren 1999 och sade att han tänkte sluta som partiledare och när jag sedan fick frågan om jag ville efterträda. Men barnen är även en tillgång för mig i jobbet och det får inte vara så att man inte kan vara partiledare om man har småbarn. Långt borta i horisonten ser jag väl ett slut på partiledarjobbet om 8-10 år, så att jag kan vara med barnen under tonåren.
- Men först ska jag vara statsminister i två perioder, tillägger han.

I flera tal på senare tid har Bo Lundgren berättat om sin fyraårige son som protesterar hej vilt när pappa ska försöka borsta tänderna eller klä på honom på morgnarna. Kan själv! utropar då sonen och det har inspirerat moderatledaren.
- Det är vad vår politik handlar om. I grunden är människan stark, hon kan och vill bestämma själv. När man hamnar i en svacka ska det alltid finnas ett nätverk som skyddar, men annars ska alla ha stor frihet att forma sina egna liv. Göran Persson ska inte bestämma.
Mediebilden av Bo Lundgren är att han bara pratar skatter, är petig, envis och tråkig. Men också att han har ett hetsigt humör som kan mynna ut i raseriutbrott om han inte får rätt. Något som ibland kan gå ut över medarbetare, journalister, SJ-konduktörer, taxeringsnämnder och pensionärer som han gör lägenhetsaffärer med.
- Det där har stört mig en del. I det offentliga är det inte meningen att jag ska vara någon rolighetsminister. Engagemang har jag däremot och jag kan tända till när jag blivit orättvist behandlad. Men att jag både skulle vara temperamentsfull och tråkig går inte ihop för mig, säger han.

Vad gör dig riktigt arg?
- Orättvisor. När en elev blir illa behandlad av en lärare eller när en gammal kvinna får stå i en vårdkö i flera år och vänta på sin starroperation. Då knyter jag nävarna. Är något fel vill jag rätta till det, det är nog det som driver mig. Jag blir upprörd över socialdemokratins maktfullkomlighet. De har inte dragit sig mot mitten, Göran Persson är ingen Tony Blair. Alla steg de tar går åt andra hållet ...

Där bryter vi. Svara i stället på vad du blir glad av?
- När Martin Dahlin gjorde sin springnick mot Ryssland i fotbolls-VM i USA och när jag var på fest och träffade Lotta för tolv år sedan. Och att vara med barnen.

Bo Lundgren är noggrann och påläst. Han är analytisk och döljer inte att de allra flesta frågor är komplexa. Det finns inga enkla svar på någonting, inte ens på de moderata hemmaplansfrågorna. Det finns alltid invändningar och han tar gärna upp dem själv. Inte bara för att förekomma attacker från motståndarna, utan även av en sorts uppriktig ambition att faktiskt vara så saklig som möjligt.
Men det blir utdraget, närmast föreläsningar. Priset Bo Lundgren får betala är att alla inte orkar lyssna eller följa med i tankebanorna. Här lurar en fara för honom i den politiska hetluften. Insnärjd i detaljer hinner han inte alltid fram till slutklämmen.
Det märks även när han ska tala om sig själv. Han börjar från början och verkar tänka sig en grundlig kronologisk genomgång, kompletterad med några hästsparkar mot regeringen då och då. Allt medan isterbanden kallnar på tallriken.

Bo Lundgren växte upp i Kristianstad. Dels i trerummaren på Villandsgatan i Kristianstad, dels på släktgården i Sibbhult några mil norrut. En gård med skogsbruk som funnits i släkten sedan 1600-talet som han numera sköter på håll från Stockholm.
Idrotten har spelat stor roll i hans liv. Mest har det handlat om fotboll med IFK Kristianstad och Kristianstads FF. Han berättar också anekdoter från sin egen handbollskarriär i Lunds AI.
Mamman var hemmafru och pappan yrkesmilitär och handbollsspelare på elitnivå i Ystads IF och IFK Kristianstad. Av barndomen minns han bara att den var rakt igenom trygg och att det fanns ramar som han accepterade.
I realskolans matematiska gren hade han bäst betyg i filosofi och engelska. Där drogs han också in i den litterära gymnasieföreningen Atheneum som betytt mycket för honom, med prosaläsning och spex.
Ett år på teknis och så civilekonomutbildning i Lund som blev färdig 1972. Förutom en resttenta som paradoxalt nog handlade om beskattningsrätt. Men han tog den senare, försäkrar han.
Vad hade du för drömmar under uppväxten och gymnasietiden?
- I riktigt unga år ville jag bli lokförare. Kristianstad var på den tiden Sveriges största järnvägsknut, vilket hade en väldig dragningskraft på mig. Senare ville jag syssla med musikteater, skriva pjäser och regissera.

Mitt under vänstervågen på 60-talet tog han också politisk ställning. Han har alltid varit liberal, men ratade folkpartiet även om moderaterna just då var nere i en djup svacka. Tron på individens möjligheter har funnits hela tiden, men det är med hjälp av sonen Henrik som han kunnat utveckla sin kan själv-ideologi.
Redan i mars 1975 fick Bo Lundgren chansen att komma in i rikspolitiken, som ersättare för Yngve Nilsson. Sedan dess, i 27 år, har han suttit i riksdagen.

Nu ska Bo Lundgren göra sin första valrörelse som partiordförande. Ingen lätt uppgift. Han har motvind i opinionsmätningarna, i mars nådde han ett nytt bottenrekord sedan han blev partiledare i augusti 1999.
Det finns kritiker internt och alla ville inte ha honom som partiledare efter Carl Bildt. Han har mycket att bevisa, förväntningarna är tuffa. Och han måste även markera revir mot kristdemokraterna. Att Alf Svensson ska få bli statsminister i en borgerlig regering är uteslutet.
Ja, ja, suckar Bo Lundgren. Men opinionen svänger hela tiden och jag ger aldrig upp. Ett misslyckande finns inte för mig, säger han.

Känner du dig aldrig pressad?
- En skåning blir inte pressad. Jag är skeptiskt lagd, men vet att vanligt sunt förnuft räcker långt. Blir det ändå problem får jag väl kämpa hårdare.

Hur kopplar du av?
- Genom att lyssna på musik. Jag är allätare, men älskar musikaler. Jag tycker också om dansbandsmusik och att dansa, läser mycket, äter gott och har ett stort vinintresse.
En orättvis lärare i realskolan väckte Bo Lundgrens kamplusta. Men inspirationen att tänka politiskt kom från farfar Hjalmar Lundgren som var förtroendeman för Stenindustriarbetareförbundet och socialdemokrat.
- Han dog innan jag föddes, men jag fick ärva hans gamla dagböcker och fångades helt av dem. På den tiden hade socialdemokraterna en mycket liberal uppfattning om vikten att befria människan och satsa på bildning.
Och så har Gösta Bohman varit en stor förebild.
- Han återfödde moderaterna som ett idéburet parti och kom med varningar om ekonomin och inlåsningen av människor i beroende. Han fick ju rätt också.

Överraskande nämner han också Odd Engström, socialdemokratiskt statsråd som avled för snart fyra år sedan.
- Honom skulle jag velat regera med, han vågade ta upp de klassiska filosofiska problemen.
- Han har också gett mig den finaste komplimang jag någonsin fått. Som skatteminister tillsatte jag honom 1993 som ordförande i Bankstödsnämnden och när han slutade kom han till mig och sade: "Jag har känt och träffat många statsråd, en del är det, en del inte, men du är verkligen ett statsråd." Det värmde just för att det kom från honom.