Så har lille Giorgios äntligen blivit premiärminister, liksom far och farfar. Nu skall han bevisa att han inte bara är en arvtagare i familjen Papandreou. Nu skall han visa att han vid vuxen ålder (57) är mogen att politiskt leda sitt Grekland ut ur ett utomordentligt besvärligt krisläge. Hans uppgift är närmast övermänsklig. Kan ”Giorgaki” bli en Herkules?

Vi är många i Sverige som under årens lopp lärt oss uppskatta denne kloke, sympatiske och något blygsamme grekiske politiker, kanske för att hans framtoning är mer kosmopolitisk än grekisk. Några minns kanske fortfarande hans poetiskt vackra sommarprogram i radion häromåret. Fler minns säkerligen hans gripande avsked till Anna Lindh i Stadshuset 2003.

Grekland, som kom med i EU efter militärjuntans fall, är det land som tagit emot mest regionalstöd från Bryssel. Fortfarande efter mer än 25 år förefaller det föreligga ett omättligt behov av fortsatt stöd. Vart tar pengarna vägen? Den som tar del av Världsbankens undersökningar får veta att ingenstans i hela EU är investeringsvillkoren så usla som i Grekland. Med hänsyn till bland annat byråkratin och korruptionen hamnar landet på plats 96 i världen, efter Papua Nya Guinea och före Dominikanska republiken, sämre än Pakistan och Vitryssland.

Hur skall lille Giorgios kunna bryta Grekland ur detta miserabla tillstånd? Tja, han har nu bildat en förhållandevis ungdomlig regering där de flesta saknar tidigare ministererfarenhet. Men ett par av de gamla namnen dyker upp igen, vilket får mig att misströsta inför framtiden.

Det namn som främst väcker minnen och betänkligheter är Theodoros Pangalos, sedan länge bokstavligen tungviktaren som sluggade sig fram redan under Andreas Papandreous tid vid makten. Pangalos som på många sätt framstår som Giorgios raka motsats blir nu biträdande premiärminister. Arbetsbeskrivningen säger att han skall samordna Greklands ekonomiska politik, diplomati och säkerhetspolitik. Om detta är mer än dekorativa funktioner så kan man redan nu utfärda stormvarningar för de förhandlingar där Pangalos skall uppträda, exempelvis i EU och Nato.

Vi är fortfarande några som minns hans vilda framfart, exempelvis när Sverige slutförhandlade EU-anslutningen våren 1994 med Pangalos som ordförande för EU. I synnerhet när han efter lunch blir vad engelsmännen kallar ”trött och känslosam” återfaller han i ett brutalt språkbruk som sällan används i diplomatin. Storbritannien och Frankrike blir kolonialister och imperialister, Tyskland en bestialisk bjässe med barnhjärna och så vidare. Helmut Kohl betecknade Pangalos uttalande som ”ovanligt”.

Giorgios Papandreou bidrog till en historisk försoningsprocess i förhållande till Turkiet. Det har funnits förhoppningar om att han skulle kunna fortsätta den och samtidigt bidra till öppningar i de hopplösa låsningarna som blockerar lösningar för Makedonien och Cypern. Men om Pangalos skall anslå tonen går Grekland bara djupare in i isolering och mörker.