Väskor vars värde blir uppenbart vartefter, de blir bara snyggare med åren. En sådan väska slängs inte utan vilar på sin höjd ut ett tag i garderoben, innan den blir vintage. Och en riktig dyrgrip.
Varför slåss kulturjournalisterna om Väskans vara eller icke vara? Följande har hänt: gänget på feministtidningen Bang har erkänt en, tidigare
förbjuden, dragning till Den Dyra Väskan. Nina Björk kontrade på DN Kultur med att hon för sin del vägrar rätta in sig i konsumtionsledet. Mer politiskt, uttryckte sig för fattaren Sisela Lindblom när hon sade: ”Jag kritiserar att Stureplanskulturen får pågå samtidigt som inkomstklyftorna ökar…”
På Expressens ledarsida ryckte man ut till försvar för konsumtion och kakfat vilket fick kultursidans Dilsa Demirbag-Sten att kalla
försvaret för rätten att köpa ytter-ligare en ögonskugga intellektuellt mörker. Med det var väskan ute ur garderoben för gott, till och med Aftonbladets nöjessida höll sig framme och publicerade analysen: ”Handväskor är dåliga för folk, tycker borgarvänstern.”
På ytan en konflikt mellan vänster och höger, puritanism och utlevelse och så återkom Bang och meddelade att väskbegäret handlar om kvinnlig homosexuell åtrå. Där mannen utkonkurrerats av Väskan.
I en annan del av verkligheten visar de allt fler lyxbutikerna runt Stureplan att eliterna i Sverige har pengar att röra sig med. Det är ingen slump att kulturjournalister kastar sig rätt in i konsumtionsfrågan. Visserligen får många av dem låga arvoden, men många har också hyggliga löner. Beslutet att skaffa ett designkök eller en lyxväska finns inom räckhåll och där bakom skymtar påståendet att du är vad du konsumerar. Det är först nu journalister nått de lönenivåer att ett väskköp på tiotusentals kronor ens är inom räckhåll. Och då ställs den nya eliten inför samma fråga som alla eliter – vad ska jag göra med mina tillgångar? Det är i denna skräckblandade förtjusning inför de nya pengarna som en Väska faktiskt kan skapa debatt. Vem är jag som innehar detta kontokort, vars rörelse över disken kan resultera i att jag går ut genom glasdörren begåvad med ett lyxobjekt? Är jag densamma som förr eller är jag ny? Är det jag som
använder pengarna eller pengarna som använder mig?
Den gamla överklassen har gått igenom detta sta-dium och har förhållningssättet klart. Pengar ska inte visas upp, inte pratas om och därför kan man visserligen köpa en dyr väska. Men det är inte
viktigt. Därför att pengarna adderar ingenting till identiteten. De som bör veta vem och vad man är, vet det utan att handväskan är försedd med stora logotyper. Att köpa pråligt signalerar osäkerhet.Och därför är det också helt i sin ordning att vara sparsam med luncher och att välja buss före taxi.
Så kan den gamla överklassen möta den konsumtionskritiska vänstern i en puritansk vardag. Kvar står den nyrika eliten och undrar vilken lyxväska hon ska välja.
