För en tid sedan blev supermodellen Elle Macpherson fotograferad i Londontrafiken på cykel med sonen på styret. Hennes hår fladdrar hjälmfritt i vinden. Sonen bär dock hjälm.
Det blev ett ramaskri i pressen där trafiksäkerhetsföreningen kallade det både olagligt och farligt. Rubriksättarna fick briljera i sin favoritsport ordleken. Likheten mellan ordet hell och dess uttal i enklare engelska (’ell) var oemotståndlig. The Mirror valde WHAT THE ELLE ARE YOU DOING? Och The Mail ELLE ON WHEELS.
Motsvarande skulle förmodligen hända här i Sverige, fast med mindre rubrikvitsande. Men vem skulle axla rollen som barnet i Kejsarens nya kläder, vilket Simon Jenkins gjorde i The Guardian? Han menade att pressen uppfört sig som idioter:
”Macpherson var antagligen den tryggaste cyklisten i London den dagen … Genom att inte bära hjälm har hon sänkt sin risktröskel och uppträder därför försiktigare. Berömvärt nog cyklar hon istället för att köra bil och hon skyddar sin son som inte kan hantera sin egen risk. Hon borde få medalj, inte skäll.”
Hans resonemang bygger på teorin att om man tar ifrån människor ansvaret för deras säkerhet så tar de större risker, inte mindre. Om de invaggas i en känsla av större trygghet, till exempel genom att köra en större och kraftigare bil eller motorcykel iförda hjälm och skyddsoverall, flyttar de upp sin risktolerans till en högre farlighetsnivå.
Om vi avlägsnade alla bilbälten, skulle snitthastigheten stiga eller sjunka då? Sjunka, förstås, svarar Simon Jenkins. Säkerhetsbälten må rädda liv och minska skador, men minskar de antalet olyckor?
En hjälmvägrande engelsk vän till mig berättar gärna om en undersökning där forskaren – eller var det en journalist? – utrustade cykeln med något slags avståndsmätare. Så cyklade han omkring i trafiken, först med hjälm, sedan med en peruk kvinnohår som hängde ut synligt under hjälmen och till sist utan hjälm. Bilisternas marginal till cykeln ökade för varje steg i experimentet, påstås det.
”För varje cyklist som hävdar att ’hjälmen räddade mitt liv’ finns det två vilka hjälmen fick att riskera det”, anser sir Simon (adlad 2004 för sin journalistik).
Simon Jenkins åberopar främst den holländske trafikforskaren Hans Monderman (1945-2008) som menade att det bästa är ”den nakna gatan”, bilister, cyklister och fotgängare på samma ytor och inte fullt av trafikljus och skyltar. När gatans aktörer ”förhandlar med ögonen” föder det hänsynsstagande och lägre fart. Mondermans idéer är numera accepterade på många håll.
Att cykelhjälmar och säkerhetsbälten skulle öka risken för att råka illa ut är en lika kontraintuitiv som intressant tanke. Jag måste grunna på den ett tag till och fortsätter därför tills vidare med cykelhjälm i Stockholmstrafiken.
Kalla mig misantrop om du vill, men jag litar inte på att alla andra där ute är så goda humanister att de håller extra avstånd om jag cyklar utan hjälm eller låter bli att öppna bildörren rakt ut i cykelbanan framför mig på Klarabergsgatan.
