CMR ska vara en ideell förening som står fri från staten. Det står både i centrets stadgar och regeringens villkor för att ge bidrag.
- Vi är kritiska till makten, säger kanslichefen Amina Ek.
Styrelseordföranden Stig Wallin har gång på gång poängterat samma sak: CMR är helt oberoende och har skapats av ideella föreningar underifrån.

Men CMR har sedan starten 2003 inte gjort några granskningar av regeringens politik kring rasism och intolerans, visar SvD:s genomgång. Mest känt har centret i‑stället blivit för en kampanj mot reklamen för glassen Nogger Black.
Bo Rothstein, professorn i statsvetenskap, har studerat CMR och kopplingen mellan staten och det civila samhället.
- Det här är ett sätt för regeringen att köpa lojalitet för sin politik. Staten får en organisation som har folklig förankring, men som är beroende av bidrag från staten och därför blir lojal.
CMR bildades på initiativ av regeringen som ansåg att det fanns ett behov av en organ mot rasism. Det normala hade varit ge ansvaret till en existerande myndighet eller att inrätta en ny. I stället skapade man en ideell förening som har tagit över arbetsuppgifter som Integrationsverket tidigare har haft.

Bo Rothstein säger att den här typen av semimyndigheter funnits länge, men blivit allt vanligare. Han jämför med arbetet för nykterhet på 1920-talet.
- Då grundades ett organ som på många sätt liknar CMR. Då som nu bytte man statliga resurser mot att bli ett instrument för den statliga lösningen och marknadsföra deras lösningar.

Ett av problemen är att insynen starkt begränsas, trots att föreningen är finansierad med skattemedel. CMR har under SvD:s granskning konsekvent vägrat lämna ut handlingar som berättar om vilka beslut centret fattar och exakt vad de gör med sina bidrag.
Rothstein menar att organisationer av CMR:s sort på sikt dessutom leder till att det ideella engagemanget på gräsrotsnivå riskerar att utrotas.
- I stället för frivilliga organisationer som driver opinion mot regeringen får vi förstatligade organisationer som driver opinion neråt. Det blir ett samhälle där folket ska göra som staten vill i‑stället för tvärtom. Jag anser att det är ett brott mot andan i grundlagen.

Flera medlemsföreningar säger att de drev på skapandet underifrån. Men minst lika många föreningar som deltagit i processen säger att regeringen och miljöpartiet tryckte på uppifrån.
Oavsett vilket skulle CMR inte kunna existera utan de generösa statsbidragen. Och dåvarande integrationsminister Mona Sahlin slog fast villkoren för CMR samtidigt som hon beviljade bidragen.
Nätverket bakom centret är också fyllt av företrädare för regeringen och samarbetspartierna. Regeringens utredare Maasoud Kamali och Paul Lappalainen sitter med på CMR:s styrelsesammanträden och stakar ut framtidsstrategier åt föreningen. Sedan föreslår Paul Lappalainen, tidigare aktiv miljöpartist, i sin regeringsrapport att centret ska få ytterligare anslag.

Socialdemokrater och miljöpartister dominerar CMR:s styrelse och ledande skikt. Ledamoten Jabar Amin, till exempel, satt tidigare i miljöpartiets partistyrelse. CMR:s revisor är socialdemokrat och sammankallande i valberedningen miljöpartist.
Deras politiska uppdrag utesluter inte att de kan ha ett ideellt engagemang i det civila samhället. Men de dubbla stolarna kan ge jävsproblem.

Den politiker som, vid sidan av integrationsminister Jens Orback, starkast har försvarat CMR är socialdemokratiske riksdagsledamoten Joe Frans. Han var delaktig i skapandet av centret och är aktiv i Afrosvenskarnas riksförbund, som är en av CMR:s ledande medlemsföreningar.
På samma sätt var styrelsens förslag till jobbet som kommunikationsansvarig på centret socialdemokraten Lena Ag, enligt SvD:s källor. Lena Ag är i‑dag pressekreterare åt EU-kommissionären Margot Wallström.
Ag har för övrigt också varit en av dem som starkast drivit frågorna om valfusk och interndemokrati i Stockholms arbetarekommun. Ett lämpligt engagemang med tanke på SvD:s avslöjanden om CMR de senaste dagarna.
Jabar Amin har efter att SvD inlett granskningen av CMR lämnat styrelsen i protest. Han hänvisar till att centret inte uppnått tillräckligt mycket samt styrelsens ”oförmåga att hantera frågorna om sexuella trakasserier och den intoleranta attityden mot kritik”.