STOCKHOLM. När desserten är uppäten; när allt det roliga är slut och inget verkar kunna bli roligt igen, så kommer de. Les mignardises. Ömsinta smekningar. Förbjudna frestelser. De små kakorna som serveras efter middagen. Så är festen tillbaka i en vacker epilog och ingen är lyckligare än jag. För de bästa kakorna räknar man inte med.

På silverfatet som anlände vid den här middagen i New York för några år sedan låg den utsökta, självsäkra eliten av kakor. Små guldiga madeleine-kakor, sköra vaniljkex, knäckiga mandelbräck, ljuvliga pastellfärgade macarons med ljusgrön pistagekräm och bitter choklad. Eclairer, kärlekskakor och mini-charlottes med pudersockriga hallon.

Torgny hade bjudit med mig på middag hem till Leona Helmsley; den omtalat despotiska hotell- och fastighetsmagnaten som gick bort för två veckor sedan. Hon skänkte större delen av sin förmögenhet till välgörenhet, plus 12 miljoner dollar till sin argsinta hund Trouble.

Vi satt i matsalen på hennes hotell – The Helmsley Park Lane – och jag var så mätt när kakorna kom in att hovmästaren snällt packade ner dem i papplåda åt mig. Den höll jag hårt i när vi åkte 46 våningar högre upp i hotellet, till fru Helmsleys privata etagevåning med en enorm inglasad pool, för simturer med utsikt över alla Manhattans stadsdelar.

Jag kanske borde ha försökt diskutera hennes skattebrott, spekulationerna kring vem som skulle ärva henne eller varför hon aldrig gav intervjuer längre. Men som undersökande journalist var det bara ett område som intresserade mig. Garderoberna. Med näst intill otvungen manipulation fick jag in Leona, för kvällen iklädd vit träningsoverall, i klädkammaren. Där hängde det blommigaste och mest glittriga Oscar de la Renta och Valentino någonsin drömt ihop på galgar klädda i tjockt randigt siden.

Nästa rum var ett skamlöst herbarium av handväskor. Stora guldiga H vräkte sig på varje hylla. Svart högblank krokodil. Vit krokodil. Så smårutig och perfekt att skinnet måste ha lyfts från djuret då det fortfarande levde, enligt god djurplågar- och hantverkstradition. Struts med små märken där håren dragits ut. Ödla. Fläckig orm. Tunga silverspännen och såsiga sidentofsar. Celine. Gucci. Chanel Chanel Chanel. En rad för varje färg.

När vi senare skulle ta adjö hejdade jag mig. Någonstans i garderobsäventyret hade jag glömt mina kakor. Katastrof. Som en målsökande missil for jag tillbaka in i lägenheten och hittade min låda. Så ångrade jag mig tvärt.

Här var jag hemma hos New Yorks mest förmögna kvinna, som alla ville ha något av. Och vem var jag? En pinsam snyltare som prompt skulle ha med mig kakorna hem. Som att jag inte hade råd att gå till Fauchon på Madison Avenue och köpa mig en egen ask.

”Här – ta kakorna du” sade jag och sträckte ut den blanka kartongen mot Leona, där hon stod i dörren.

Först blev hon överrumplad, men sedan log hon med så mycket värme och humor som ett ansikte märkt av kirurgiska ingrepp förmår.

“Darrlin‘; I‘ve got a whole hotel full ‘o‘ cookies.”