Medan 1980-talets förhoppningar kring olika vitaminers hälsoeffekter grusats ett i sänder, ansluter sig nu K-vitamin till den lilla skara vitaminer där forskarnas entusiasm tvärtom är på snabbt uppåtgående.

Inför den kommande översynen av de nordiska näringsrekommendationerna framstår K-vitamin som mest spännande vid sidan av D-vitamin. Bara det senaste året har forskare rapporterat om goda effekter på benskörhet, hjärt- och kärlsjukdomar, åderförkalkning och diabetes.

– K-vitaminet är definitivt prioriterat. Det har kommit väldigt mycket nya rön men inte alltid från så jättestora studier. Det är en ganska typisk situation när kunskapen håller på att ta ett språng och därför finns det all anledning att nu sätta sig ned och se om den gamla bilden behöver förändras, säger Irene Mattisson, nutritionist på Livsmedelsverket.

Mest bevis finns hittills för K-vitaminets bidrag för att motverka benskörhet. Men nu rapporterar en grupp vid det tyska intstitutet för cancerforskning i Heidelberg om anmärkningsvärt god effekt mot framskriden prostatacancer.

Först kom en rapport som baserades på data om 11 319 män som ingår i den stora europeiska EPIC-studien om sambandet kost och cancer. Den observationsstudien visade att de som åt en kost med högt innehåll av den variant av vitaminet som kallas K2 hade 35 procent lägre risk för framskriden prostatacancer. Resultaten presenterades i American journal of clinical nutrition.

I en uppföljande studie på 250 män med prostatacancer har forskarna nu kunnat visa att de som hade mindre K2 i blodet löpte större risk att utveckla framskridna former av sjukdomen. Däremot påverkades inte det totala antalet prostatafall och alltså inte uppkomsten av ofarliga fall som också kan upptäckas i så kallade PSA-test.

Forskarna använde biomarkören osteocalcin och såg ett dosberoende samband där risken att drabbas av framskriden prostatacancer steg med 38 procent för varje tiondel som värdet ändrades för biomarkören. Rönen publicerades i Cancer Epidemiology, Biomarkers & prevention.

Det finns två former av K-vitamin och den som tidigare mest uppmärksammats i samband med benskörhet kallas K1, fyllokinon. I kosten finns den främst i inälvsmat och i mörka bladgrönsaker.

Den variant som nu undersökts kallas K2, menakinon, och finns i sin tur i flera varianter. Några av dessa finns i kött men den klart starkaste effekten i den tyska studien hade de sorters menakinon (MK5-MK9) som finns i jästa mejeriprodukter och framför allt i vällagrad ost. Samma varianter av K2 finns även i den traditionella, japanska sojarätten natto. De bildas av bakterier, en process som även sker i våra egna magar då tarmbakterierna konsumerar fibrer.

K1 är den vanligaste formen av K-vitamin och utgör ungefär 90 procent av den K-vitamin vi får i oss via kosten. En stor del av forskningen har därför tidigare koncentrerats kring K1 vilket exempelvis gäller de studier som rapporterat om minskad risk för benskörhet.

– På senare tid har anmärkningsvärt mycket ny forskning visat effekter som hänger ihop med K2. Det är intressant eftersom K2 egentligen bildas av våra egna tarmbakterier. Man kan spekulera i om det handlar om att saker som en fiberfattig kost och antibiotika försämrat villkoren för dessa bakterier, säger Irene Mattisson.

Forskarna har haft svårt att förklara mekanismen då K1 skyddar mot benskörhet.

– Kanske handlar det i själva verket om att fibrerna i K1-rik mat gynnar tarmbakteriernas produktion av K2, säger Irene Mattisson.