Vad är din reaktion på domen?

Petter Asp (PA), professor i straffrätt vid Stockholms universitet: Domen är en ren bedömning av sakfrågan, alltså om bevisningen håller eller inte. Diskussionen handlar alltså inte om huruvida det rör sig om ett brott, det är tydligt att om man förutsätter att det är som åklagaren påstår handlar det om ett brott.

Håkan Westin (HW), universitetsadjunkt i straffrätt vid Uppsala universitet: Jag blir inte förvånad över att man har gjort en bevisfråga av det. Rätten resonerar i två led - först ifrågasätter man analysresultaten av blodprovet som visar hög koncentration av tiopenal och säger att det inte går att bevisa att analysen stämmer. Sen säger man dessutom att det inte går att bevisa att läkaren injicerat narkosmedlet.

Anders Stening (AS) , advokat: Det var inte oväntat. Domen är lite ovanlig på det sättet att man knyter an till diskussionen som varit utanför domstolen, och den berör en fråga man inte måste beröra. Det går direkt på att man inte kan lita på analyssvaret, och då står det klart att hon inte kan dömas. Sen fortsätter de ändå med att konstatera att man inte kan bevisa att hon gett en sådan injektion.

I rättegångar finns det möjlighet både för parterna och för domstolen att ta in expertvittnen. Det normala ska vara att domstolen tar in en helt egen, objektiv expert, en domstolssakunnig. De får inte ha varit i kontakt med någon sida i fallet innan. Men praxis har blivit att det är vanligare att parterna tar fram experterna. När man underkänner Rättsmedicinalverkets analys går rätten väldigt mycket på Olof Becks, som är försvarets sakkunnige, ifrågasättande av analysen.

Det kan åtminstone finnas en risk att rätten har missuppfattat något i de komplicerade turerna kring de kemiska analyserna. Då kan det bli så att det dyker upp 15 nya experter som underkänner domen. Eftersom fråganm om blodprovsanalysen blev helt avgörande så förstår jag inte varför inte rätten valde att ha en egen domstolssakunnig.

Det går inte att utesluta att Björn Hurtig letat väldigt länge för att hitta en expert som stödjer hans synpunkt. Jag påstår inte att det är något fel på honom, jag vet inget om Olof Beck. Men man hade kunnat slippa de frågorna genom att domstolen tillkallade en egen sakkunnigexpert som stödjer Becks påståenden.

Har domstolen resonerat rätt?

PA: Det går inte att säga genom att bara läsa domen. Man kan konstatera att bevisläget inte varit alldeles enkelt. Det är komplicerade orsakssamband. Domstolen tar upp både att analyssvaren inte är tillförlitliga, och att det inte går att bevisa att läkaren gett narkosmedlet. Det ger ökat stöd åt slutsatserna i domen. Om man säger att det krävs att a, b och c måste vara uppfyllt för en fällande dom, och säger att varken a, b eller c är styrkt så ger det ökat stöd för slutsatsen.

HW: Jag tycker att man gör en fullt rimlig bedömning. Dessutom tycker jag att man förklarat de här komplicerade sammanhangen på ett pedagogiskt sätt. Man talar om vad det är domstolen ska pröva, och därmed också vad man inte ska pröva. Det är ganska bra i det här sammanhanget, som inte är helt lätt.

AS: Den är väldigt pedagogiskt skriven för att vara en dom i en svensk domstol. Jag tycker att domstolen är modig och törs sticka ut hakan. De förefaller ha förstått de här kemiska analyserna. Den är bra skriven. Men sen kan man inte utesluta att man som kemist skulle kunna underkänna den. Det är ett väldigt välgjort resonemang kring hur tiopentalet hade kunnat hamna i blodet.

Vad får domen för följder?

PA: Jag tror inte att den kommer att få så stora följder. Det är bra att tingsrätten tydligt framhåller vad frågan i målet har varit, eftersom det ibland framstått som att det handlar om vad som är tillåten smärtlindring. Då finns risken att man som läkare börjar bli ängslig, trots att man inte behöver vara det.

Det man kan säga är att det ofta är svårt att nå upp till de straffrättsliga beviskraven när orsakssambanden är komplicerade. Straffrätten funkar bra när det handlar om en sten genom en fönsterruta. Men när det är mer komplicerat är det inte alltid helt lätt att visa att det varit på ett visst sätt.

HW: Nej, tror jag inte. Det här är ett område där juridiken vanligtvis hållit sig utanför. Inom sjukvården har det vuxit fram en praxis kring hur man hanterar sådant som skulle kunna likna ett brott, men inte är ett brott, som till exempel att sluta med livsuppehållande åtgärder. Det har vuxit fram utanför domstolarna. Men det som prövades i det här fallet hamnar inte inom den gråzonen. Hade hon bevisats skyldig till gärningen hade det helt tydligt varit ett brott.

AS: Domstolens ingress är viktig - den säger att domen inte handlar om vad läkare får göra i livets slutskede, utan om en helt annan sak. den handlar om huruvida läkaren har dödat den här flickan. Därför tror jag inte att den får större betydelse än andra domar där man frikänner misstänkta brottslingar för att man inte kan bevisa skuld.